Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Sådan var mor...» Av Hagbard Isberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt. Och inte ville man göra mor ledsen. Man lärde sig också
rätt tidigt förstå, att den sorg som någon i eller utanför
hemmet kunde vålla henne bragte henne en, kanske många
sömnlösa nätter. Sina sorger teg hon med, men sin glädje delade hon
gärna med sig, om den kunde bli också andra till glädje. Och en
glädje fann hon i att få dela andras sorger och andras glädje.
Hjärtats renhet — hon hade en stilla men stark avsky för allt
orent och orätt — och renlighet och ordning i varje hemmets
minsta lilla vrå präglade henne och hennes hem. Jag vet mig inte
ha mött någon, som så förenade en stor sparsamhet och en stor
givmildhet. En människa var för henne en människa.
Karaktärens art var det enda som avgjorde rangskalan. Sådan var min
mor. Det finns ännu vittnen, som kan betyga det. I luften kring
henne växte jag upp, och den andas jag ännu i många stunder.
»Personliga minnen av er mor, hennes väsen och betydelse
för eder». Ja, men det är bara så svårt att välja ut ett och annat
av alla dessa personliga minnen. Jag sitter och blundar och
undrar: Skall jag röja den där lilla hemligheten och berätta om det
där lilla minnet?
Jo, jag var liten pojke och det var julafton, så där vid halv
4-tiden på eftermiddagen här i Malmö. Mor hade lagt ner en
del småpaket och fyllda påsar i en korg och stod och tog på
sig hatt och kappa. »Vill du följa med mor, jag skall gå med den
där korgen till några i Stora Nygatan?» Jo, det ville jag, och
snart vandrade vi två i väg och efter kanske 20 minuter var vi
framme. Ett gammalt, ganska dåligt tvåvåningshus — vi gick
från trottoaren in genom en liten gatudörr och passerade en
lång, smal och mörk gång och kom ut på den lilla gårdsplatsen.
Där stannade vi — och lyssnade. En upprörd, vildsint mansröst
röt och gurglade och svor, några barnaröster skrek under gråt:
Far! Far!
Det var till den dörren mor skulle med sin korg. Så fortsatte
vi dit och mor öppnade dörren. Närmast oss hade vi ett
er-barmeligt litet och uselt kök. Jag minns ännu den kväljande
stank som slog emot oss. Den lilla golvytan var övertäckt av
uppkastningar, tydligen mannens, med den lukt som sådana,
bemängda med brännvin och öl, kan ha. Men vad betydde det
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>