Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Sådan var mor...» Av Hagbard Isberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot det vi såg. I dörren in till rummet, med ryggen mot ena
dörrposten, stod en vacklande drucken karl med knutna nävar
under hejdlösa slag. På knä vid tröskeln framför honom låg
en gråblek utmagrad kvinna med uppåtsträckta avvärjande
händer, och i det svaga ljuset från en skärmfotogenlampa i taket
inne i rummet syntes några ynkliga uppskrämda barn
uppklivna i soffan. Vad som sen skedde har jag inte det minsta minne
av. Men mor och jag gick där på gatorna tillbaka hem, båda
tysta, det minns jag. Vi tänkte ju på detsamma. Så bryter mor
tystnaden och säger stilla: »Hagbard, när du blir stor, så ska
du försöka hjälpa sådana barn och kvinnor, som är olyckliga —
och det kan du säkert, om du kommer, som du tänker, att bli
präst.» — Jag teg ju bara.
Men när vi vid 5-tiden kom hem den julaftonen, gick mor ut
i köket för att ordna med lutfisken och risgröten, och där höll
kanske också mina syskon till, och far lackade visst julklappar
inne i sitt rum. Men jag var skakad i min känsliga barnasjäl av
det jag hade sett och upplevat och gick ensam in i »salongen»,
och jag vred om nyckeln i dörren efter mig och gick bort till ett
av fönstren åt torget och lade armarna med båda händerna
knutna i fönsterkarmen — av armarnas läge i fönsterkarmen, något
jag ännu ganska tydligt minns, håller jag för troligt att jag, som
var ganska liten till växten, var cirka 7 år — och så stod jag där
i mina tankar. Jag hade hört talas om att man vid domstol hade
att svära på att något var »riktigt säkert». Och svordomar hörde
jag dagligen från alla dem som gick ned i eller kom upp ur
någon av de båda källarkrogarna i fyravåningshuset, där vi bodde.
Nå, jag knöt händerna och svor — drog den ena svordomen
efter den andra av alla dem jag hört i helvetesspråket därnere.
Och när det bedrövliga ordförrådet tröt, kom Guds namn och
ett löfte. Och sen gick jag in och fick lutfisk och gröt, och sen
tändes granen, och sen fick vi våra julklappar, och så lästes
julevangeliet med änglasången: Ära vare Gud i höjden och frid på
jorden, bland människor till vilka han har behag! Men i ljuset
från granen såg jag den julaftonen mest den druckne mannen
med de knutna nävarna och den utmagrade kvinnan på knä med
uppåtsträckta händer, och änglasången hade svårt att göra sig
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
