Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sju studenters moder. Av Herman Neander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hela läsåret. I kontanter kunde min far sända endast omkring
tjugo kronor varje månad.
Redan år 1904 blev mor ensam med sina åtta barn. Far dog
den 15 maj 1904 — utarbetad. Den äldste sonen, Gustaf
Neander, var då 30 år, den yngste 12 år gammal. Nu gällde det att
icke misströsta. Min mor fick föra ett ambulerande liv — första
åren skötte hon skolhushållet i Örebro för mina två yngre
bröder, som ännu ej tagit studentexamen. Men som mors pension
som folkskollärareänka var omkring 300 kronor om året, måste
hon ha inackorderingar för att få skolhushållet att bära sig.
När Örebrotiden avslutats år 1911, gick min mors färd upp
till Norrland, där Gustaf Neander då var sanatorieläkare. Från
Luleå gick år 1913 färden till Ockelbo, där jag fick förmånen
ha mor de två sista åren av hennes levnad. Uppbrottet från
hembygden, de ständiga flyttningarna och mångahanda
bekymmer bröt mors krafter — i perniciös anemi avled hon den 4
augusti 1915, nyss fyllda 68 år. Det blev ett särskilt skimmer
över uppbrottet. Ty mor fick sluta sina dagar i hembygden —
Tiveden — dit hennes tankar och längtan så ofta gått under
vandringsåren 1904—1915. Hon dog i min hustrus hem — en
mil från den plats, där det skolhus ännu står kvar, där hon i
tre decennier strävat som maka och moder. Hon hade fyllt sin
gärning.
Vår mor, du lagt ditt vita huvud ned
till ro ifrån den långa arbetsdagen.
Du ler i sömnen, vilans djupa fred
sitt skimmer gjuter på de kära dragen.
Lång var din vandring, ofta tung och hård,
men av ett sällsamt öde sist den leddes
till hemmets nejd, till vänlig frändegård,
där hägn och hem den döende bereddes.
Ett tack ifrån oss alla och för allt!
Det finnes band, som ej i döden brytes;
och som vårt minnes ljusaste gestalt
du står, hur år och öden än förbytes.
’157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
