Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Frid och högtid.» Av Suzanne Ranström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett utmärkande karaktärsdrag hos mor var hennes stora
tolerans. Ett ofördelaktigt yttrande om någon frånvarande kunde
icke fällas utan att hon genast hade ett försvarande,
förklarande eller förmildrande ord till hands.
»Vet du vad, var god och glad» står det präntat på en vägg
i barndomshemmet. Hennes godhet har jag redan framhållit,
men mor var även en glad människa, som hjärtligt deltog i ett
gott skratt och visste att sätta värde på fin humor, varpå hon
ofta själv gav roande prov.
Ett stort men fullständigt tyst offer gjorde mor säkert för oss
alla, när hon, trots sin stora konstnärliga begåvning, efter sitt
giftermål slutade att måla. De få tavlor, som hon bland annat
målade i Grez, stå ej långt efter fars i kunnighet och skönhet.
Far brukade också säga, att det var mor, som målade hans
tavlor. Naturligtvis höll hon aldrig i hans pensel, men det är
oomtvistat mor, som förde far in på hans ljusa, glada färger, och hon,
som med sin säkra stilkänsla var honom till ovärderligt stöd.
Det var också hon, som med raffinerad smak fort och händigt
sydde ihop de dräkter far behövde för sina modeller.
Far och mor betydde så mycket för varandra, och sällan ha
väl två människor så kompletterat varandra. Aldrig målade far
heller så gärna som när mor satt bredvid honom. Därför gjorde
hon det vanligen, men då alltid med ett arbete i handen. Oftast
var det väl en trasig strumpa, men inte sällan ett broderi, vars
konstnärliga mönster hon då alltid själv komponerat. Många av
dessa pryda ännu hemmet i Sundborn.
Jag har kanske tagit allt för stort utrymme i anspråk för dessa
rader, men ändå har det blivit blott en ytlig skildring av hennes
rika personlighet. Låt mig sluta med de ord, som mor lät inrista
på fars grav: »Han var en högtidsdag till människa.» De orden,
så sanna och vackra, äga sin fulla tillämpning även på mor.
Hennes starka ande erfara vi ständigt, vid sidan av fars, överallt i
det hem de skapade tillsammans i Sundborn.
Sitt stilla väsende, sitt klara intellekt och sin ovanliga
själsstyrka fick hon behålla oförändrade till livets slut. På ett för oss
outgrundligt sätt anade hon sin sista stund. Hon mötte den
ödmjukt och tacksamt.
’168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
