Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maria i Simlångsdalen. Av Fredrik Ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av de visor hon helst sjöng var »Emellan berg och djupan dal».
Hon sjöng också mycket ofta den gamla vackra sången:
Glädjens blomster i jordens mull,
ack visst aldrig gro.
Kärlek själv ju försåtlig är
för mitt hjärtas ro.
Men därovan för hopp och tro
växa de evigt friska.
Hör du ej hur andar ljuvt
därom till hjärtat viska?
En vemodig ton inträdde med åren allt oftare i hennes sång.
Ibland kunde hennes sånger bli sorgsna.
När min mor »gick bland träden» var hon särskilt glad. Hon
liknade de vårliga träden vid människor, och vi skulle alltid
älska dem. I sin ungdom gick hon gärna ensam och tyckte
aldrig om bullrande kalas. Hon skolkade ofta från släktens
gästabud, men kom hon ibland, ville hon vara bland de unga. Hon
älskade att klä ut sig och överraska. Ibland kunde hon bli
utom sig av glädjebehov, och då ville hon bjuda alla. Och helst
skulle hon ha gamla gummor och purunga flickor kring sig.
Hon hade av en radikal skollärarfru fått ögonen öppnade för
kvinnornas ofrihet och orättvisorna mot dem. Därför hörde
man henne säga: »Kvinnorna vaknar nog en gång, ska ni få se!»
Hon skickade mig ofta till en fattig familj, där husmor varit
hennes jungfru. Jag skulle absolut lämna korgen till henne,
»icke till mannen, ser du». Mannen söp. Hon menade nog att
männen i allmänhet söp. Vilket de ofta gjorde.
Min mor gick hela min barndom helt upp i sin familj och
sitt hem. Så länge hon var frisk, levde och lekte hon med
barnen. Hon var strålande. Hon beskrev kyrkan så den blev något
ljust lockande. Klockargården blev en spelsal av violiner och
Mahults baler en kunglig fest.
Efter nio år som jordbrukare tröttnade min far på det
otacksamma värvet. »Mina söner skall bli män i staten», sade han,
»de skall in i skolor.» Så övertog han i Halmstad en manufak-
’215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
