Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oförglömlig. Av Louise Adelswärd, f. Douglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tänker ett barn på om hennes mor är vacker? Jag vet
det inte. Jag vet bara att jag inte förstod hur vacker hon var,
förrän jag hörde andra säga det. Men det kanske hängde ihop
med hennes egen oberördhet inför sin skönhet. Hon var aldrig
upptagen av den, som människor nu för tiden så ofta äro, då
det talas och skrivs så mycket om både den skönhet som finns
och den som åstundas. Detsamma var förhållandet med
hennes kläder. Hon tyckte om vackra kläder, men hon talade sällan
om dem. Ibland beklagade hon att hennes ställning ofta
tvingade till klädutgifter som hon fann onödiga.
När min far 1892 utnämndes till landshövding i Uppsala län,
sågo vi barn fram emot denna flyttning med samma sorg, som
Mamma gjort vid flyttningen till Göteborg. Hon måste många
gånger påminna oss om hur kära vänner hon fått där och hur
mycket roligt hon där upplevat.
Åren i Uppsala gingo sedan alltför snabbt förbi. Livet där
var åter en ny erfarenhet med många nya förpliktelser och idel
nya bekantskaper, men Mamma grep med det livligaste intresse
fatt på allt, och det var med stor saknad vi lämnade Uppsala,
då min far 1895 blev utrikesminister. Att byta ut det kära
gamla slottet, där vi fått ett så vackert och trevligt hem och känt
oss så lyckliga, mot det -— som vi då tyckte — mörka och
dystra utrikesministerhotellet föreföll oss alla som något av en
katastrof. Ingen av oss hade heller någonsin tänkt sig
möjligheten av att vi skulle behöva bo i Stockholm. Det enda
försonande var att vi mycket fort kände oss hemma även i
Blasieholmstorg 8, där morföräldrarna bott under fem år och där
vi flera gånger besökt dem och därför tyckte att det var som
att komma till något gammalt och vant. •
Även där upplevde vi glada och lyckliga år, där föräldrarna
trots alla de nya krav, som ställdes på dem båda, alltid hade
tid för oss. När jag nu hör unga människor tala om att de
helst vilja vara utan sina föräldrar, då de ha bjudningar och
annat roligt för sig, måste jag tänka på hur vi brukade säga:
»Pappa och Mamma måste vara med, annars blir det inget
roligt.»
Så fort Mamma hade en kväll ledig, samlade hon oss som
2 — Min mor 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
