Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oförglömlig. Av Louise Adelswärd, f. Douglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förr, och när vår yngste bror föddes — det första barn som
fötts i ministerhotellet på över 100 år — var hon glad att hon
varken orkade eller hade tid att vara med om alla de fester
och annat som föräldrarnas ställning ständigt förde med sig.
Ar 1901 blev min far landshövding i Östergötland, och mor
och far återbördades till sin älskade hembygd, ty så kände
de det båda. Vintrarna tillbragtes i Linköping och somrarna
på Stjärnorp, som undergått en välbehövlig inre
modernisering. Med den ständigt växande skaran av barn och barnbarn
omkring sig funno mina föräldrar denna tid vara den kanske
allra lyckligaste perioden av deras liv.
Utom allt det myckna som alltid åligger en landshövdingska
hade Mamma tid över för sina egna, för de betydande
trädgårdarna i Linköping och Stjärnorp, som voro ett av hennes stora
intressen, och för den släkt och vänskapskrets, som om
somrarna samlades på Stjärnorp och om vintrarna fyllde de stora,
vackra rummen i det gästfria Linköpingshemmet. Att skildra
vad hon betydde för sina gamla föräldrar, för sina många
syskon, för fattiga och sjuka skulle föra mig allt för långt.
Ännu en gång måste föräldrarna bryta upp. Det var då min
far blev riksmarskalk 1912 och hemmet under vintrarna blev
förlagt till Stockholm. Men för dem båda var den tid de fingo
tillbringa på Stjärnorp den lyckligaste. Mamma hade växt
sig fast där, så att intet var henne kärare än den gamla
herrgården vid Roxens strand, som sett så många generationer av vår
familj födas, leva och dö.
Min fars död 1916 höll på att fullständigt krossa Mammas
levnadsmod, och under några år var hon sig icke mera lik.
Verksamhetslusten var borta, och vi sågo med förtvivlan hur
hon förändrades. Men åter reste hon sig och blev sig åter i
mycket lik, om också inte fullt densamma, och kunde ännu
åter samla oss alla omkring sig och äga samma levande intresse
för allt. Hon skrev alltid till oss alla — långa, beskrivande,
levande och humoristiska brev, så att vi ständigt skulle känna
sambandet med varandra. Hon kunde t. o. m. företaga en
resa till Paris med sin kära syster friherrinnan Wrangel för
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
