Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnet av ett gott hem på landet. Av J. G. Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
landskap, en sysselsättning som var både angenäm och lärorik.
En gång hade jag förtagit mig ekonomiskt, så att jag till sist
bara hade pengar till en järnvägsbiljett till Kumla i Närke. På
hela hemresan hade jag inte ätit någonting men gick landsvägen
från Kumla till Östa, tre mil, smakande på vildhallon efter
vägen. När jag så rätt trött men med strålande matlust nådde fram
till fädernetorvan, blev det både stekt höna och plättar.
På nyåret 1902 reste jag efter licentiatexamen och
disputation ut för att ansluta mig till Otto Nordenskjölds
sydpolarexpedition. Det var ett allvarligt farväl från de gamla
föräldrarna, som följde mig på tåget till Svartå, där vi togo det
slutliga avskedet. Vi blevo borta ett extra år och höllos av de
flesta för att vara förlorade. Det blev en hård saknadens vinter
för det gamla paret på östa, så mycket mera påfrestande som
de båda en tid lågo illa däran i spanska sjukan. Men min
Mor, som hade sina föraningar, höll hela tiden på att jag
skulle komma tillbaka. Och en dag i november 1903 kom
familjens bäste vän, handlanden Emil Gustafsson vid
Hidinge-bro, upp till Östa med ett telegram sänt från Santa Cruz i
Sydpatagonien och innehållande endast orden »Well Gunnar».
I juni 1905 kom ett större avsked. Då dog min far. Men
det största och för oss båda, Mor och mig, bittraste
avskedet kom i maj 1914. Jag hade fått ett mycket lockande
erbjudande som rådgivare till kinesiska regeringen. Min mor,
alltid redo till stora offer, tog ett vemodigt men lugnt och
samlat farväl. Det fanns ju vänliga människor som skötte om
henne. Men jag vet att hon i sitt sinne kände sig mycket
ensam. Vid månadsskiftet juli — augusti bröt plötsligt första
världskriget ut. Mobiliseringsklockorna ringde i Stockholm.
Hur ensam måste inte denna nyss övergivna gamla mor då
ha känt sig, så mycket mer som hon väl fruktade att det enda
barnet skulle slukas av händelsernas ström. En dag då hon
gick ut på kökstrappan på Långängsvillan, föll hon och bröt ena
lårbenshalsen. Några veckor senare var hon död. Genom
krigsutbrottet blev postgången så fördröjd, att jag två
månader efter hennes död fick ett brev skrivet före
krigsutbrottet, fullt av mod och livslust.
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
