Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herrgårdsflickan, som blev prästfru. Av Yngve Brilioth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hågkomsterna tränga på och pocka på utrymme. Nu kan jag
blott dröja vid några sidor i hennes väsen och gärning. Ivern
att tjäna och hjälpa blev med åren nästan till en lidelse. »En
sak, som jag var i stort behov att lära och som jag också fick
lära grundligt, det var att glömma sig själv för att hjälpa andra.
I ett prästhem mötes man av rikliga tillfällen härtill:
försummade barn, förolyckade existenser, psykiskt undermåliga och rent
förfallna människor. Man är optimistisk och tror, att här
kanske jag kan upprätta, och här har jag inte rätt att underlåta ett
försök. Hur ofta man än får erfara, att det varit förgäves, så
är man ändå färdig att börja på nytt.»
Bakom dessa ord ligger en rik erfarenhet. Hon blev med åren
nästan oförmögen att tänka på sig själv. Gärna dröjer tanken
vid de två Visbyåren i detta sekels början, då hon hade
skolhushåll för sina söner i den gamla gården under domkyrkan, som
är känd genom en ofta reproducerad tavla av Louis Sparre. Det
var strävsamma år, men lyckliga, både för henne och för oss.
Hon fick med tiden hårda arbetshänder, som inte tycktes höra
samman med det ädelt skurna, förfinade ansiktet. När en ung
student kom hem från Uppsala för att tentamensläsa, fann han
tre vävstolar i gång. Men ändå blev hon ingen arbetsträl.
Herrgårdsflickan fanns kvar. Hon njöt i fulla drag av naturens
skönhet och styrde med säker hand kälken i prästgårdsbackarna.
»Kära Gertrud, kör inte så fort», sade den lilla kvinnliga
organisten mitt i branten. Ända till 50-årsåldern kunde man ibland
få henne att ta skridskorna på. Hon hade en bössa stående
för att skydda sina kära kycklingar, och en gång sköt hon en
kråka från köksförstugan. Ryktet härom gick vida i socknen.
Hennes humor kunde livets vedermödor icke förkväva. Med en
sällsam själens spänstighet följde hon sina söners växlande
planer och intressen. En av dem fick hon följa till graven, sedan
han som nybliven generalstabskapten omkommit vid en
flygolycka på Malmslätt.
Hon växte på ett naturligt sätt in i sin uppgift, men blev aldrig
en prästfru av traditionell typ: hon måste alltid i viss mån ha
verkat som en grande dame i förklädnad. Men det fanns i
hennes väsen en inre värmekälla. Hon hade en som jag tror för
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
