Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hon var både Marta och Maria. Av Gärda Lidforss af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hela vår barndom var en mycket lycklig tid. Att bo i en
småstad, i ett eget rymligt hus med trädgård, där man t. o. m. hade
egna små »land» att plantera i, är ju idealiskt för barn. Vad vi
hade roligt i den trädgården! Bäst av allt, ja, näst
augustipäronen och äpplena, var den långa raden av pingstliljor längs med
trädgårdens ena sida; den brukade alltid slå ut lagom till mammas
födelsedag den 18 maj, en av årets stora festdagar. Jag kan ännu
aldrig känna doften av en pingstlilja — mammas
älsklingsblommor — utan att se vår trädgård framför mig och mamma i den,
alltid lika blid och vänlig. När jag tänker tillbaka på
barndomen, även om jag letar aldrig så mycket, kan jag inte påminna mig
att jag någonsin hört mamma säga ett ovänligt ord. Nog kunde
hon se allvarlig ut ibland, men det var också det värsta som
kunde hända, och det kändes säkert mycket djupare än bannor
eller aga. Sådant förekom aldrig.
Att vårt hem under barndomen var harmoniskt, var framför
allt mammas förtjänst. Men nog hade hon även då sina
bekymmer. Det var säkerligen inte alltid så lätt att sköta ett stort
hushåll på en professorslön, särskilt när man som hon kommit från
ett hem, fullkomligt fritt från alla ekonomiska svårigheter.
Morfar var nämligen förmögen. Först långt efter det jag blivit
vuxen fick jag veta att mammas ganska ansenliga arv trollats bort
till sista öret genom att pappa gjort förluster på
borgensförbindelser. Jag tror, att det var en fullständig överraskning för
mamma — på den tiden var det ju alltid den äkte mannen som
skötte affärerna. Men aldrig hörde jag henne med ett enda ord
beröra detta eller tala om hur det »kunde ha varit». Över huvud
taget talades det aldrig om pengar i vårt hem, åtminstone inte
så länge vi voro barn. För sin egen personliga del hade mamma
de mest blygsamma pretentioner. När hemsömmerskan kom
— två gånger om året — var det alltid vi tre flickor som skulle
ha nya klänningar. Det hette då: »Kära ni, som är unga, det är
viktigare att ni blir lite fina än er gamla mamma». — Jag kan se
oss, hur vi promenerade fram och tillbaka på salongsgolvet, när
vi fått vår vårstass och mamma skämtsamt, utan spår av
bitterhet, citerade Kung Lear: »Har allt du skänkt åt dina trenne
döttrar och kommit så på obestånd?»
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
