Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hon var både Marta och Maria. Av Gärda Lidforss af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, mamma kände sin Shakespeare och mycket mer därtill.
Hon hade fått en för den tiden — hon var född 1839 —
utomordentligt god uppfostran. Hon läste franska, tyska och engelska
lika lätt som svenska. Hon var ett vandrande lexikon; vilket
krångligt ord man än frågade om, nog visste mamma vad det
betydde. När hon läste sagor för oss, var det inte sällan direkt
ur någon fransk eller tysk bok, men lika flytande som om det
varit svenska. Det var nog lika mycket hennes som pappas
förtjänst — pappa var filolog — att vi barn tidigt fingo lära oss att
inte läsa översättningar, utan alltid hålla oss till originalspråket.
Hon visste mycket om geografi. Ibland om kvällarna — då
brukade hon alltid sitta i pappas rum i en mycket spartansk
soffa mellan två höga bokhyllor — kunde det heta: »Nu tänker jag
resa lite». Och så tog hon fram kartböcker och »reste», mest i
Europa, men inte så sällan till avlägsnare länder, helst till
Orienten. För Lilla My — vårt smeknamn på henne — blev det
dock inte många resor, en enda gång for hon med pappa till
Heidelberg, där ösregnade det hela tiden och hon fick sitta inne
på hotellrummet och sticka strumpor åt pappa — han ville aldrig
ha andra än dem hon stickat.
Den synen hör också till mina tidigaste barndomsminnen.
Hon sitter med en stickning och en bok, ibland en
Goethebio-grafi, ibland Shakespeare — hon älskade »kungarna» — men
oftast, åtminstone som jag minns det, med en Dickensvolym,
en gammal förnämlig illustrerad upplaga. David Copperfield
och Oliver Twist läste hon högt för oss, den senare dock
åtskilligt censurerad, upptäckte jag efteråt. Censuren gällde Sikes’
hemska dödsscen, någon annan censur behövde inte
Dickens. Som väl var, för mamma var i vissa hänseenden mycket
viktoriansk. Jag minns en händelse som i mitt barnasinne
åstadkom en fullkomlig revolution — jag upptäckte att stort folk
kunde narras, ja, att mamma, som alltid förehöll oss att vara
ärliga, narrades själv. Jag var väl en sju år, då jag läste »Svenska
folksagor». Där berättades ofta att drottningen blev havande,
jag gick till mamma och frågade vad »havande» betydde.
Mamma blev blossande röd, tog boken och sa’: »Det var ett mycket
märkvärdigt ord, det har jag aldrig hört förr». Hon, som visste
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
