Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hon var både Marta och Maria. Av Gärda Lidforss af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt! Det var inte svårt att se, att hon narrades, och det gav en
liten unge mycket att fundera över.
Men annars kunde man lita på mamma. När vi kom hem
från skolan, kunde vi se henne redan från gatan; hon satt vid
fönstret i biblioteket, där hon hade sitt sybord, och alltid
fanns hon. Man hörde att andra mammor inte fick störas; aldrig
var mamma sjuk, och man fick »störa» henne när som helst. De
enda tillfällen jag minns, då mamma kunde se verkligt
förtvivlad ut, var då man först hörde spiselringar och kastruller dansa
jitterbug i köket och sen båda jungfrurna kom in i salen, där
mamma satt helt fredligt vid sin symaskin — hon var skicklig i
sömnad, hon sydde både skjortor och kragar åt pappa och
bröderna — och begärde att »professorskan skulle mäkla». — »Ack,
kära vänner, kan ni inte hålla fred?» Förmodligen lyckades hon
med »mäklingen» — vi barn försvann alltid då.
Men det var inte bara skjortor och strumpor hon
förfärdigade åt pappa. Ibland blev det de konstrikaste sonetter. Det
var när pappa en lång tid höll på med en översättning av Don
Quijote. Också en av de oförglömliga minnesbilderna: mamma
sitter så flitig vid sin sömnad och pappa kommer in och klagar
sin nöd: »Nu sitter jag fast, nu får frugan hjälpa mig.» Jag
förmodar, att pappa översatte sonetten på prosa först, ty mamma
var nog inte vidare hemma i spanska, men det blev hon som
utformade den. Och hur stolt och glad hon blev åt sin »don
Edu-ardo», när han fick Letterstedtska priset för sin Don Quijote.
»Det är din förtjänst lika mycket», ansåg han.
Små barn, små sorger, stora barn, stora sorger, heter det ju.
Inte blev det idyll hela livet igenom. Mamma var varmt religiös,
och det var nog inte med glädje hon såg att åtminstone ett par
av hennes barn vandrade sina egna vägar. Hennes bekymmer
gällde mest hennes »Benedictus», som hon ofta brukade kalla
vår bror Bengt. Det var inte så mycket hans »otro» som oroade
henne — hon försökte aldrig att utöva något tryck på oss
därvidlag. Det var hans »Leben und Treiben» för övrigt, och där
hade hon befogad anledning till oro. »Ack, han är ju så snäll
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
