Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Som man minns ett gästabud.» Av G. Hedenvind-Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle man förstå detta, om inte så, att den Allsmäktiges plan
hade sin orubbliga gång över mödor och öden, över tråkigheter
och glädjestunder lika.
Sedan har jag mer än en gång vid hågkomsten av det där
resonemanget tänkt: Vilken gedigen tanke i alla fall av en ung kvinna
i begrundan över en myrstack, därtill mitt uppe i en stor
tråkighet. Men i stället för Kvarndammen råkade hon då för första
gången sin blivande man och därmed sitt öde.
Hon var religiös — jag tror hon alltid varit det —,
gammaltroende, alltså kyrkligt förankrad. Men liksom varje ung och
blodfull kvinna var det henne svårt att motstå även jordisk
kärlek, och där lurade då som nu och alltid syndafallet. Kanske
låg också däri den yttersta orsaken till hennes försonande syn
på sådana fall. Människolivet var, ansåg hon, det högsta,
oavsett hur det tillkommit. Hon representerade en slags
rättsradikal åskådning på biblisk grund.
Ännu minns jag väl en diskussion mellan henne och en
farande predikant. Denne höll på satsen, att fattiga och rika
måste finnas, att de voro oskiljaktiga delar i den Högstes
outgrundliga plan, vilket hon — så vitt jag förstod — icke direkt
förnekade, eftersom människorna voro mycket halsstarriga och
oavbrutet redo spärr mot denna plan. Men rätt och rikedom
voro icke goda följeslagare. Och det värsta var, att fattigdomen
lätt gjorde rikedomens olater till sitt ideal.
Hur det ena ordet gav det andra, minns jag inte. Men duellen
mellan dem fördes med blixtrande bibelspråk som vapen. Vern
av dem som hade övertaget förstod jag inte att avgöra. Men jag
minns, hur predikanten slutligen skakande på huvudet sade
något om hur farligt det var för en svag kvinna att söka tränga
till botten av Ordet. Även detta kunde leda till förvillelse,
menade han, vartill hon snabbt svarade följande, som jag tyckte var
ett bra svar:
»Kan det leda till förvillelse att genom Guds eget ord söka
vinna kunskap om rätt? Kan rättfärdighet uppnås utan denna
kunskap, omsatt i handling? Vad mening hade det varit att ge
oss Ordet, om vi av fruktan för förvillelse inte skulle våga
försöket att tränga in till dess mening?»
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
