Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Som man minns ett gästabud.» Av G. Hedenvind-Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och alldeles särskilt väl — kanske mest därför att det såg
roligt ut och lät lika skojigt — minns jag, hurusom en av
åhörarna, en bonde från Tåsjö i övre Ångermanland, dröjande drog
i sin yviga polisong, såg allvarligt bort på henne och sporde
i ordalag, som ämnade han stämma upp och sjunga:
»Men Juliana. Ti för nann bok har du läst e danne?»
Liksom de flesta husmödrar på den tiden hade min mor
oerhört mycket att stå i. Tio barn, därav åtta pojkar, sen djur
och fä att sköta, var nog ingen dagdrivarsyssla. Det oaktat
hörde jag henne aldrig klaga. Ej heller märkte jag någonsin, att
hon var irriterad och spred oro eller olust omkring sig.
Tvärtom tycktes hon ha roligt under arbetet, berättade, filosoferade
eller sjöng visor utan att stanna med vad hon hade för händer.
Äldst som jag var hjälpte jag henne visserligen efter förmåga,
men motsvarade givetvis icke på långa vägar vad som
erfordrades. Stundom var jag väl också opålitlig som hembiträde. För
djuren hade jag någorlunda konstant intresse och underlät aldrig
att hjälpa henne med dem. De okynniga getterna mjölkade jag
så gott som ensam. Men var vinterkvällen vacker och stod
månen stor och blank över bergen, låg Vintergatan med utsträckta
ben över himlen, blinkade stjärnorna vänligt åt mig — jag hade
alltid den angenäma föreställningen att det var åt mig de
blinkade — och slog norrskenet voit längs fjällen, då kunde jag
sätta av på skidor till någon timmerkoja långt borta på skogen
och inte komma hem förrän vid midnatt. Mor var alltid uppe,
sysselsatt med något arbete, och tyckte väl jag var en slarver
stundom, men grälade aldrig. För att liksom sona mitt slarv och
på samma gång ge henne något i vederlag för hennes goda
lynne hjälpte jag henne med vad som var för handen. Om så
passade, tog jag garnhärvan från stolskarmen och höll den, medan
hon nystade. Vederlaget för min tjänstvillighet blev vanligast en
smörgås eller något annat bastant i matväg. Kaffe kom aldrig
ifråga — jag smakade inte heller denna dryck förrän mycket
sent, jag var nog över tjugo år.
Men aldrig högg man tänderna i en smörgås ens vid midnatt
utan att först läsa för mat. Det ansågs på fullaste allvar bringa
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
