Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Som man minns ett gästabud.» Av G. Hedenvind-Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
maten välsignelse. Också min far — allt annat än religiöst
inriktad — höll strängt på denna sedvänja, och en var skulle läsa
tyst för sig själv med händerna ordentligt knäppta. Det var
således ingen teaterdeklamation vid matbordet, det var allvar i
djupaste mening. Som barn hade han upplevat västerbottniska
nödår, som yngling ångermanländska »tosår», som det hette, och
nödåret 1867, då man fick äta bröd, bakat av mollamjöl. Men
nog läste man före och efter maten. Eljest skulle man inte
ha stått ut, påstod han. Och att inte läsa för mat var att äta
som en hund. Mor höll dock mindre på åthävorna. Hon
menade, att Han som bodde i det fördolda såg också in i det fördolda.
Bordsbönen var sålunda liksom varje annan bön gill, om man
också bara tänkte den, för så vitt man gjorde det i anda och
sanning.
Som vuxen har jag egentligen aldrig läst för mat. Men
egendomligt nog kan jag ännu i dag inte börja en måltid borta som
hemma utan att först se ut i fjärran, på samma gång in i mig
själv och lyssna ett tag till en lågmäld stämma sådan jag minns
den som liten, då jag blev förestavad bordsbönen. Ute i
världen och bland mycket olika människar — lika i endast ett
avseende, de voro alla befriade från dessa gamla sedvänjor —
föreföll mig detta lyssnande på något vis fjolligt. Men vid närmare
eftertanke kom jag till den åsikten, att gjorde det ingenting till,
så skadade det icke heller. Och så brydde jag mig inte om att
döva denna stämma från mina tidigaste år.
Lika envetet sitter det i att jag inte kan se bröd ligga på
golvet. Hemma hade vi inget överflöd, och maten var mycket
enkel. Vi fingo dock alltid äta oss mätta. Men aldrig var det
värt att tappa en brödsmula på golvet utan att ta upp den.
Gudslånet var heligt, och att klandra maten var inte blott fult,
det var också ett dåligt tecken för vederbörande. Han eller hon
komme att bli fattig och sakna bröd i framtiden. Och så vitt jag
minns, förekom heller aldrig något sådant klander.
Men vidare. Min mor hade också stort intresse för
sjukdomar. Folk med någon åkomma åtnjöt alltid hela hennes åtanke.
Ofta talade hon om sin ungdoms åstundan att få studera till
läkare. För människorna voro ju så sjuka och eländiga. Ett
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
