Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mamma och vi den tiden. Av Albin Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den i den församling, där hon var född, uppmanade morfar att
sända mamma till skolan, fick han svaret: Augusta behöver inte
gå i skolan, hon kan läsa och skriva bättre än själva klockaren.
Och därvid blev det. Emellertid kom Augusta att som flicka
vistas i Vitalis Norströms föräldrahem. Där lärde hon sig en hel
del, som säkerligen gjorde henne till den förnäma kvinna hon
trots hårt arbete var.
Mamma förde alltid ett vårdat språk. Jag minns emellertid en
gån g, då hon slängde ur sig till pappa, när hon var uppbragt:
»Jag skiter i dej!» Då skrattade pappa och även vi barn.
Mamma såg litet skamsen ut, men skrattade själv med.
Hon hann sällan läsa något själv. Pappa läste högt för henne,
och vi barn hörde på. När hon blev äldre och de båda voro
ensamma, fortsatte högläsningen. Då kunde mamma sluta
ögonen, varför pappa började läsa tyst för sig själv. Men då rätade
mamma upp sig och frågade: »Varför läser du inte?» — »Du
sov ju.» — »Nej!» — »Vad läste jag då?» — Jo, han hade läst
det eller det. Var svaret korrekt, fortsatte pappa högläsningen,
men eljes skrattade han och sade: »Nej du, du sov.»
Mamma hade bensår. Ett sår, som aldrig läktes. Det var
för att behandla det som hon plockade växter i Hagaparken.
Hon var rädd för läkare, ty en hade förklarat, att det var
säkrast att såga av benet. Hon besökte i stället många
»bensårs-läkare». En, tror jag, hette Larsson, fältskär på Fleminggatan.
Det får anses som ett under, att hon kunde leva så många år
med ett öppet sår, som blottade hela benpipan, utan att det
infekterades. Hon hade inte råd att köpa nya bandage för de
dagliga behandlingarna. Bandagen tvättades regelbundet efter
varje omläggning. Pappa var en exemplarisk sjukskötare. I
hemmet flyttade hon sig, när hon trodde sig vara osedd, med hjälp
av en stol, på vilken hon lade knäet. Eljes gick hon alltid utan
stöd. Då Radiuminstitutet öppnades och tidningarna skildrade
bestrålningens helande verkan, gick hon dit. Men läkarna
förklarade, att det skulle vara resultatlöst med radiumbehandling.
De ansågo det ofattbart, att hon kunde stödja på benet. Men
det kunde hon och beklagade sig aldrig. Det var inte många,
som visste om hennes lidande.
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
