Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mognad inför livet. Av John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lisen, i det han öppnade plats för oss och andra, ty hela den
övriga mängden trängde på i våra spår.
De middagar, som följde med kyrkoherdens
representations-plikter på den tiden, ordnade min mamma med sin naturliga
smak precis som de skulle vara. Det var än församlingens
prästerskap, än stadens kyrkoherdar, än allehanda styrelser, vari
min far satt. Det fick många rum i den stora salen. När vi var
små, kikade vi genom sängkammarens nyckelhål in på
festligheten. Sedan fingo vi komma in och hälsa. Fem år gammal satt
jag på biskop Gottfrid Billings knä och fingrade på hans
biskopskors; han gav mig en femöring, vilket jag även då tyckte
var litet. Vid elvaårsåldern beundrade jag pastor primarius
Fredrik Fehr, där han satt i ett smårums soffa: jag ser alltjämt
framför mig hans mörkbruna, uppstrukna hår, de djupa
tinning-flikarna, den bruna hyn över ett slätrakat ansikte; jag
förnimmer, om än otydligare, hans mörkt klangrika, egendomligt
välljudande stämma. Jag hade nyligen i andra eller kanske tredje
klassen hört honom tala som inspektor till läroverkets
skolungdom: hans tal tycktes mig vara något oändligt i vältalighet.
Jag ser ett antal år senare visbybiskopen Gezelius von Scheele,
som också var riksdagsman, röra sig med magnifik grandezza
i rummen, men erinrar mig att han i alla fall var riktigt trevlig
att tala med. Jag minns den älskliga och stillsamma
ärkebiskopen Ekman och sist i raden Nathan Söderblom själv, vänlig,
livlig, öppen och intresserad av alla.
Många tal har jag bevittnat i hemmets sal, lyckade, någon
gång mindre lyckade. På min fars 80-årsdag var en stor
bjudning, och sedan flera tal hållits, reste sig också en ledamot av
kyrkorådet, som inte tillhörde den litterata klassen men var
brädspelvän till min far på ålderdomen och yttrade ordagrant,
att min far »gjort sig så älskad, att när han lagt sitt trötta vita
huvud till vila, hela församlingen med glädje skulle följa honom
till graven». Denna vänliga herre sysslade mycket med min fars
död, och han har den stora förtjänsten att ha genomdrivit, att
min far fick sin gravplats på Katarina numera ej eljest för detta
ändamål upplåtna kyrkogård. Då jag en kväll något senare på
20-talet sökte min far, sade min mamma, som möjligen hade nå-
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
