Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det finns ingenting man minns så länge...» Av Ernst Norlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring denna anordnades nu fyra »vingar», vilka kunde snurra
runt med mittaxeln, när man satte den i gång. Runt dessa
vingar »varpades» garnet.
När jag tänker på just den period av året, då spånad och
vävnad började, så frågade jag mig själv: Hur kunde kvinnorna hint
na med allting? Garnet spanns och färgades innan det kom i
vävstolen. Och sedan tog det en oändlig tid innan tyget var färdigt
och kunde sys till en kostym. Var säker på att det var slitstarka
kläder som vävdes! De skulle vara i många år. Allt som hade
med det dagliga livet att göra var besvärligt och arbetsamt.
Kommer ni ihåg ullen, som det skulle göras undertröjor och
strumpor av? Hur lång tid tog det inte att karda ullen, färga
den och sedan att handsticka den! Minns ni de där tjocka
vinterstrumporna, som var lika refflade i stora valkar? Vilken tid
tog det inte att göra ett par sådana, och med vilken omsorg
gjordes de inte!
Ändå var ju vävnad och spånad bara en del av hemmets
nödvändiga sysslor. Jag minns när min mor rev potatis till stärkelse,
jag minns när hon torkade blå plommon till sviskon, jag minns
när hon skar äppleskivor, som torkades för vintern. Och baket
— de många brödkakorna som gräddades och sattes in i ugnen.
För att inte tala om kakorna! Hur kunde kvinnorna på den
tiden hålla ut? Hur kunde de bli 70, 80 år gamla?
Fantasilivet, som nu underhålles i konst och litteratur, fick
på den tiden sin huvudsakliga näring ur muntliga berättelser.
Vilken roll spelade inte »vandringsmännen» på den tiden! De
slog sig ner, fick en smörgås och berättade byns händelser. Mor
hade särskild hand med dem och kunde få dem att berätta.
Och nog minns jag den spökhistoria, som min mor helst
berättade vid spinnrockens surr. Den är i god folksagostii, men
den är sann. I själva verket är den helt enkel.
I en av de närmaste bondgårdarna dog husmodern. Hon hade
i ett lyckligt äktenskap varit förenad med en präktig
lantbrukare, som skötte sin gård mästerligt och som älskade det enda
barnet över allt på jorden. Det var omöjligt att på den tiden sköta
ett hushåll, om det inte fanns någon husmor i huset, och
änkemannen gifte snart om sig. Det föll inte väl ut för dotterns räk-
191-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
