Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det finns ingenting man minns så länge...» Av Ernst Norlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning, ty det uppstod ingen kontakt mellan henne och
styvmodern. Snart var flickan ensam och tillbakasatt i hemmet. Och en
mulen natt dränkte hon sig i en märgelgrav utanför huset.
Knappt var hon begraven, så började det spöka i gården. Om
kvällarna, sen pigorna diskat och lagt sig att sova, hörde man
skrammel med tallrikar och steg som gick över köksgolvet. Man
vågade i början inte öppna dörren och se efter, om det fanns
någon som åstadkommit bullret. Men till sist greps styvmodern av
en sådan nyfikenhet, att hon öppnade dörren — och där stod
den döda och såg på henne med brinnande ögon. Styvmodern
svimmade och föll i golvet, där mannen fann henne då solen
steg upp. Sedan var det flera av tjänstflickorna som såg henne.
Och snart var det omöjligt att få tjänare i huset. Gårdvaren
skällde nätterna igenom, och huset var fullt av ohygge. Till sist
måste husbonden flytta. Han köpte sig ett ställe norrut, men
blev aldrig riktigt lycklig och skildes till sist från sin andra maka.
Så småningom upphörde spinnrockarnas surr, vävstolens
slammer och varpans gnissel. Industrins århundrade bröt in,
och man köpte snart allting »färdigt». Både tyger till kläder och
garn till strumpor. Mor gjorde inte längre stärkelsen själv —
man köpte det färdigt i en liten pappask med ett tryckt oxhuvud
på, och den torkade frukten kom färdigtorkad från länder, där
fruktodlingarna tagit väldiga dimensioner.
Medan tiderna förändrades fick mor det ena barnet efter det
andra. Till sist var vi en skara på fem stycken — en sjätte dog
strax efter födelsen. Syskonskaran bestod av en flicka och fyra
pojkar. Det var mor som uppfostrade oss. Far satt ständigt
försjunken i sina böcker, men mor var praktiskt lagd och grep in i
livet. Bland de straff vi fick utstå för våra skälmstreck minns jag
särskilt ett: man fick »stå i källarhalsen». Det var ett mörkt rum
utan fönster, där man stängdes in och fick stå längre eller
kortare tid allt efter felstegets art.
Men en gång sattes min syster och jag in samtidigt, och då
skedde något. Vi upptäckte en fallucka i golvet, som ledde ner
till en källare full av syltburkar och annan ljuvlighet. Våra skrik
upphörde helt plötsligt, man kom in i mörkret och saknade oss.
Luckan i golvet öppnades, och där fann man oss ivrigt syssel-
192-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
