Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det finns ingenting man minns så länge...» Av Ernst Norlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
satta med att undersöka innehållet i en av syltburkarna. Det
straffet användes sedan aldrig mer.
Från den tidiga barndomen fick vi naturligtvis deltaga i
morgon- och aftonbönerna, även om vi i början inte begrep något.
Det var mor som läste. Jag glömmer aldrig hur intresset för
dessa andaktsstunder en dag försvann. Vi äldre hade redan i
flera år gått i katedralskolan, men kom hem lördagar och
söndagar. För att vi skulle förstå hur viktigt det var att höra ett
Guds ord innan vi lade oss, tog mor fram den vanliga
andaktsboken och läste. Men en gång stötte hon på ett ställe som gjorde
att hon plötsligt rodnade och avbröt läsningen. Jag vet inte vad
som hade farit i författaren till andaktsboken, men för att bevisa
Guds skapande makt hade han i detalj beskrivit hur fostret
utvecklades i moderlivet. Rodnande avbröt hon och övergick
strax till ett andäktigt Fader Vår, som nu lästes med särskilt
eftertryck. Sedan dess läste hon aldrig mer aftonbetraktelser.
Mest minns jag mors heroiska gärning från den tid då hon
övertog skolhushållet i Lund. Far hade fått en plats som
komminister, men det ålåg honom att betala en stor överbyggnad
på huset där vi bodde. Och pengar räckte inte. Skulle vi få
någon skolbildning, så måste mor offra sig och hushålla för oss
barn. Hon står för mig denna tid som ett helgon, och ännu när
jag skriver ner dessa rader, stiger tårarna upp i ögonen av
tacksamhet för den uppoffrande godhet hon visade oss. Jag minns
hur hon satt framför brasan om vinterkvällarna och hur vi
drömde oss in i framtiden, då vi skulle »bli något» och kunna
förtjäna vårt uppehälle själva. Det finns ingenting som går upp emot
moderskärleken och ingenting man minns så länge som de offer
en mor gör för sitt barn. Vi levde på skuld, studerade på skuld
och hade mycken fattigdom att utstå. Men vi slog oss alla fram
och »blev något». Jag minns från dessa tider av svåra
bekläm-ningar, av förödmjukande vandringar för att låna upp de
summor som krävdes för vår uppfostran — jag minns så länge jag
lever, vilken betydelse hon spelade då det gällde att uppehålla
modet hos hela familjen. Under perioder av långvarigt betryck
fick hon syner som tröstade henne. Vanligtvis var det sin mor
hon såg; hon tröstade henne alltid och gav henne kraft att leva.
13 — Min mor
193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
