Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det finns ingenting man minns så länge...» Av Ernst Norlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men eljest var bibeln den bok som alltid tröstade henne och
visade henne de vägar hon skulle gå.
De sista tio åren i min mors tillvaro var lugnare. Far fick ett
stort pastorat och kunde själv bekosta våra studier och
avbetala sina skulder. Jag minns hennes glädje och stolthet, när mina
bröder blev lagerkransade och jag hade mina första framgångar
—• det högsta en mor till intellektuella söner kunde uppleva.
Men det är ändå inte händelserna från de sista åren jag
starkast minns. Det är barnaårens krävande tid, det är de första
åren — hur hon stod lutad över oss barn när vi var sjuka, hur hon
kämpade för oss i fattigdom och nöd. Då strider en mor sitt livs
hårdaste strid.
Här är ett brev från den tid, då vi flög ut ur boet — ett av de
ödesdigraste ögonblicken i en mors liv:
Den gamla tiden har jag isynnerhet i dag, i min tanke, lefvat omigen, jag
minnes då du vid två års ålder hoppade upp i mitt knä, tog mig hårdt om halsen
och sade: min lilla kära mor, jag kan känna hur ljufligt och godt dessa tagen
kändes för mitt ömma hjerta. Nu är denne lille pilt, som för kort tid sedan
sprang helt obekymrad och lekte omkring mig, än bedjande mig berätta om
en, än om en annan bild ur hans bilderbok, ja till och med bad mig att skära
ner månen, emedan han ville se hvad der fans i den — nu är han en man,
som sträfvar efter att lösa de gåtor som i barndomen voro alt för svåra.
Många gånger då jag betraktar det klara månskenet kommer denna händelse
för mig, hur jag med knifven i handen stående på en stol i trädgården räckte
armarna mot himmelen, för att visa dig att jag ej kunde räcka till månen;
du följde med hvarje rörelse, när du så med egna ögon såg att du ej kunde
få din önskan uppfyld, så gömde du ditt ansikte på fars axel, ty på din fars
arm satt du, då du skulle åse om jag räckte till månen. — Ja, nu till annat,
det går ej an att allt för mycket fördjupa sig i den gamla tiden, det kostar
blott en och annan onödig tår. Man skall ju blott sträcka sig till det som
framantill är och förgäta det som tillrygga är, jaga efter målet som förestår ...
Nog skulle jag tycka att det vore godt för dig om du hvilade dig ett år eller
åtminstone en termin hos dina föräldrar och som du säger smälte hvad du
nu så hastigt proppat i dig. Må det ske som Gud vill och som är dig
nyttigast. Alla hälsa dig så kärt!
Din moder.
Välsignat ditt minne, kära mor, välsignat det exempel du givit
oss av tålamod och godhet.
194-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
