Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ständig sökare. Av Jeanna Oterdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Mozart, men också Grieg och Sibelius. Ett par timmar på
söndagsförmiddagen var alltid fyllda av musik och många,
många aftnar.
Mina föräldrar gifte sig år 1878. Philip Oterdahl hade svikit
traditionerna från sin göteborgska köpmanssläkt och blivit
ingenjör. Han var kapten i Väg- och vattenbyggnadskåren,
sjutton år äldre än sin tjugoåttaåriga hustru och av sitt arbete
tvingad att vistas mycket borta från hemmet. De hade många
beröringspunkter: den starkt ideella inriktningen, den omutliga
pliktkänslan, de kulturella intressena. Min far, som hade en djup
fond av värme och humor innanför en stundom kärv yta, ägde
i sin enkla och trygga, helt odogmatiska gudstro ett fäste, som
hon livet igenom förgäves sträckte sig mot. Hans religiösa
uppfattning, liksom hennes, var färgad av Viktor Rydbergs och
Pontus Wikners tänkande: »Bibelns lära om Kristus» och
»Tankar och frågor inför Människones son» var flitigt lästa i
hemmet.
Det nya livet gav den unga stockholmsdamen anledning till rätt
mycken gruvsamhet. Den skymtar i både hennes brev och hans.
Sex barn föddes under loppet av åtta och ett halvt år,
inkomsterna var begränsade och sparsamhet högeligen av nöden.
Mina föräldrar bodde i Uddevalla i bortemot femton år. Mitt
minne av min mor från denna tid — jag var med från 79 — är
inte detsamma i hennes relation till mig själv som det hon
senare gav mig och som jag bevarar som en av mina dyrbaraste
ägodelar. Jag var, åtminstone från fyraårsåldern, ett inbundet barn,
blyg ända till trulsighet, fylld av mindervärdeskänslor och
troligen mera fysiskt klen än vad någon förstod. Verkligheten stod
för mig som i dimma: jag levde i en drömvärld, inte just klarare
den. Min mor saknade alldeles erfarenhet av sådana personager
och var för övrigt ständigt upptagen av småbarn. Hon förstod
inte mig och jag inte henne. Vi uppfostrades med stor
noggrannhet, mamma var frisinnad i sitt tänkande, men i andra avseenden
rätt konventionell, och hon var sträng i den allra bästa
välmening. Jag minns min skräck för att behöva tala om att jag tappat
mitt hårband eller någon annan småsak. Den mäster Erik, som
var fäst vid spegeln i sängkammaren, fick jag aldrig smaka,
204-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
