Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ständig sökare. Av Jeanna Oterdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men bannor och missnöje var tillräckliga för det överkänsliga
barnet. I skolan kunde jag allt möjligt som jag inte behövde
kunna, men med läxorna gick det ofta knalt. Man kan inte säga
att jag gjorde mina föräldrar någon synnerlig heder, och
mamma ville ha heder av sina barn.
Detta oaktat har jag mycket bestämda intryck av hurudan
hon i andra relationer måste ha varit vid denna tid. Livfull,
intresserad och öppen, vann hon många vänner, som höll av och
uppskattade henne, och hennes vänner hörde" till de bästa i den
lilla stadens umgängesliv. För dem som hade det smått och
svårt hade hon det varmaste hjärta. Jag har ännu på senare år
träffat gamlingar, som i trofast minne bevarat hennes godhet
mot deras fattiga barndom. Hon var med i de sociala
strävanden som började göra sig gällande i samhället, hon läste och
hon uppehöll sin musik, bland annat genom att flitigt spela à
quatre mains med ett par av sina vänner. Hon var min far
behjälplig med renskrivning: jag minns de stora vita folioarken,
hopfästa med blågula silkessnören och »Till Konungen» långt
ner på första sidan. Hon rullade hans cigarretter och höll oss
rena och hela, det senare med hjälp av vår trogna, goda och
älskade hemsömmerska, en schartauan i sin prydno, och hennes lilla
handmaskin.
Då min morfar dog, 1890, hade hans ekonomiska ställning
länge varit undergrävd, delvis på grund av hans stora
hjälpsamhet. Min far, som placerat en stor del av sina besparingar i hans
affär, kände med vemod och kanske ett stänk av bitterhet, att
han inte skulle vara i stånd att ge sina barn den tryggade
uppväxt han önskat. Han gick bort 1894 efter en kort och häftig
lunginflammation. Vi hade då inte fullt ett år varit bosatta i
Göteborg. Jag var fjorton och min bror, den yngsta av de fem
syskon som levde, sex år.
Min mor stod inte med fullkomligt tomma händer, men det
lilla som fanns måste drygas ut så mycket som möjligt för att
kunna räcka för en så stor familj och ge möjlighet till vår
utbildning. Det blev änkornas vanliga levebröd på den tiden,
inackorderingar. Under tretton år fylldes vårt hem, som tidtals
bestod av två våningar, successivt av skaror av främlingar, mest
205-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
