Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En mor, som fostrade tolv barn. Av Gustaf Petrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kerligen både för henne själv som vila och för oss alla som ett
trivsamt och värdefullt inslag i vardagstillvaron.
Under mina uppväxtår besöktes prästgården om somrarna av
rätt mycket gäster, vilka ofta stannade några dagar eller ännu
längre. Det var släktingar och andra gamla vänner; men även
närboende prästgårdsvänner, liksom traktens s. k. honoratiores
och församlingsbor, kommo ej sällan. Av mer särskilda
anledningar förekommo då och då större samlingar. Ännu minns jag
väl från år 1882 — jag var då åtta år — mina föräldrars
silverbröllop, som efter långa och mångahanda förberedelser firades
under två dagar. Andra dagen voro ej mindre än 200
församlingsbor inbjudna till middagen, som serverades i ett stort,
från Knutstorp lånat tält, uppställt mitt på gårdsplanen. Även
s. k. änkekassemöten, prostvisitationer m. m. gåvo emellanåt
anledning till mera officiella gästabud i prästgården. Det står
alltjämt för mig som ett levande minne, med vilken omedelbar och
naturlig vänlighet och glädje min mor i egenskap av värdinna
alltid tog emot gästerna i hemmet vid sådana tillfällen.
Men det fanns andra inslag i min mors personlighet, som
betydde långt mer än hennes praktiska duglighet: den godhet
och den rarhet, som representerade det mest centrala hos
henne och utgjorde den djupaste grunden för hela hennes väsen.
Av allt att döma torde hon redan som ung flicka ha haft något
ovanligt älskvärt, vinnande och intagande i sitt väsen. I de gamla
breven är grundtonen i omdömena, som man i olika samband
möter om henne, alltid densamma. I ett brev från november
1856 skriver hennes nära väninna Marie Axelsson: »Min
mamma tyckte så ofantligt mycket om den lilla kära Charlotte.»
En gammal fru, som jag själv för längesedan, i början av seklet,
hade som patient, utbrast, då hon fick klart för sig, vem min mor
var — hon hade varit »läskamrat» med henne 60 år tidigare i
Lund och sedan knappast träffat henne: »Charlotte Göransson,
ja, hon var som ung flicka det raraste och älskligaste väsen,
som jag sett eller lärt känna i mitt liv.»
Dessa drag av rarhet och vänlighet, som enligt
samstämmiga uttalanden voro så framträdande hos henne i yngre
213-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
