Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min sjungande mor. Av Amelie Posse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tit hennes naturliga gästfrihet gick därifrån tacksamma och
berikade. Och om aftonen slutade med att hon sjöng, tyckte de
att nya världar uppenbarat sig för dem. I sin musik slösade
hon och gav, strålade, hänförde och ryckte oemotståndligt alla
med sig. Många av den tidens främsta konstnärer hämtade
inspiration och nytt livsmod genom att lyssna till hennes
gudabenådade sång. Den var inte avgränsad till något särskilt
område, utan alla strängar stod till hennes förfogande. Hennes
väsen var överhuvudtaget ständigt nvtt — skimrande och
skiftande som det hav hon älskade. Hela hennes personlighet var
så fascinerande, att jag liksom aldrig lyckats bli riktigt färdig
med henne.
I flera olika böcker har jag försökt fånga något av hennes
märkliga egenart, sådan jag mindes den från min barndomstid
och ungdomsåren. Jag har även låtit henne glimtvis skymta
under den sista fasen av hennes levnad. Det var ett frestande
ämne: alltid upptäckte jag nya synvinklar, från vilka hon kunde
betraktas, nya hypoteser som dök upp, så fort jag åter satte
mig ned att fundera över hennes levnadsöde. Men detta
berodde faktiskt inte i främsta rummet på den omständigheten, att
hon var min mor — tvärtom var det i själva verket så, att jag allt
sedan första tonåren upphörde att stå i ett dotterligt förhållande
till henne. Människan Gunhild fängslade och intresserade
mig alltför djupt.
Redan vid tio års ålder hade jag börjat ackompagnera
henne, och några år efter min fars död blev det mig förunnat att
så småningom locka henne tillbaka till sången — vilket i
hennes fall ville säga: till livet. I musiken kom vi då att stå i ett
samverkande kamratligt förhållande till varandra, utan
åldersskillnad — fast jag naturligtvis såg upp till henne som ett
ouppnåeligt konstnärligt ideal. Från min tidigaste barndom hade jag
reagerat starkt för hennes sång och älskat den över allt annat,
och ju mer jag sedan själv utvecklades, desto bättre lärde jag
mig värdesätta och förstå, hur verkligt enastående den var, även
ur rent objektiv synpunkt. Ännu efter alla dessa år genljuder
den i mitt inre. Och jag har konstaterat, att det är likadant med
alla dem som lever kvar och minns den.
229-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
