Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »För länge, länge sen...» Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi kunde göra innan det fanns några järnvägar i Halland. Mitt
andra hem blev sålunda hennes barndomshem, apoteket i
Laholm, dit vi foro i senfärdiga skjutsvagnar. Hos mormor och
morbröderna där vistades jag sålunda varje år någon tid, och
rummen där voro mig lika förtrogna som rummen hemma i
Halmstad. Hur många bilder och minnen därifrån har jag
inte! Där mamma kom, blev alltid liv och fest, och hon tyckte
om att röra på sig och vara ute; hennes lätta och spirituella
väsen gjorde sig lätt gällande. Vid sex à sju års ålder fick jag
följa med i skjuts till Falkenberg och därifrån till Varberg med
ångbåt, min första ångbåtsfärd, fick sålunda göra bekantskap
med de riktiga svenska småstädernas tjusning på 1870-talet.
Sommaren 1873 bodde vi hos ett gladlynt fyrmästarfolk på
Tylön utanför Halmstad och upplevde havets vilda eller
vilande skönhet. 1875 blev det en liten stuga någon timmes väg norr
om Halmstad som tillhörde mormor men arrenderades av ett
hederligt bondfolk; där trivdes man i de låga rummen med
utsikt åt en trädgård och skördegula fält, där upplevde man den
halländska landsbygden, och dit kom jag ofta. Men den goda
mor Neta dog, och under 1880-talet flyttade mamma, jag och
min lilla syster sommar efter sommar och ett par höstar upp
till småländska gränsen med dess stora mörka, allvarsfyllda
tallskogar. Och där som överallt blev mamma genast god
vän med traktens folk, inte minst bondgummorna, som hon
kunde »ta» med sin generositet och sitt översvallande lynne.
Men under den glättiga lättheten låg ömhet och känsla.
Pappa och gamla farmor följde oss icke på dessa resor, de
stannade i staden. Och så kom den tid då pappa dog från oss
och sina kaptener och sjömän och vi måste övergiva staden
vid havet och flytta ner till Lund, där jag då var student. Det
blev att tränga sig samman i några små rum under mycket
blygsamma villkor. Men mamma trivdes bättre i
universitetsatmosfären och bland universitetsfolk än hon egentligen gjort i
Halmstad. Hon fick genast vänner även där, livliga och
gladlynta väninnor, och många människor, gamla och unga,
kända och obskyra, gingo ut och in hos oss. Vilka talrika och
betecknande ansikten jag ser för mig när jag skriver detta! Jag
292-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
