Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »För länge, länge sen...» Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ser oss i professor Ljunggrens salonger hos den gamle fine
akademikern eller tillsammans med den originelle och högst
okonventionelle målaren Fredrik Krebs och hans lilla fru.
Så blev jag docent i estetik och litteraturhistoria, men sådant
gav den tiden intet bröd; jag måste flytta ifrån de mina i Lund,
efter ett antal år även min docentur, till Stockholms högskola
och blev litteraturkritiker i Aftonbladet. Till Lund kom jag
dock igen varje semester — nu med hustru och barn. Tyvärr
hade mamma råkat ut för ett olycksfall och brutit ena
lårbenshalsen, förlorat sin lätta gång och måste taga sig fram på
krycka. Vi hade bott på flera ställen i Lund; efter min bortresa
flyttade hon till ett hem för äldre damer, men även min
syster, som fått plats på rådhuskansliet, fick följa henne. Gamla
farmor hade redan under min Lundatid krupit ner under den
gröna torvan.
I mammas och systers nya lägenhet, som lyckligtvis var
modernare inredd än våra äldre, träffades vi alltså emellanåt de
sista tio åren av mammas levnad. Tio år! Det var ju i alla
fall en god tid. Det hände att vi kunde sitta, mamma och jag,
ensamma om kvällarna vid fönstret, när lyktskenet från gatan
kastades upp mot hennes ansikte, och tala om Halmstad och
Laholm och om kära gestalter och nya tider. Hennes ljusblå
blick var numera slöjad av vemod, och det leende, som kunde
flyga över hennes ansikte, blev plötsligt trött, men vi voro
lyckliga över att få vara tillsammans. Riktigt vemodigt blev
det först varje gång jag, min fru och våra flickor, som mamma
var mycket fäst vid, skulle resa hem till Stockholm och vinka
farväl nere från gatan upp mot fönstret — kanske var det sista
gången?
Det blev sista gången–-jag skall inte vidare orda om
det. Men min syster bodde kvar i samma små rum, jag
återvände emellanåt alltjämt till henne, och vi gingo ut till de
döda. Om förmiddagarna, när syster var på sitt arbete, satt
jag i vår soffa, som varit med från min barndom, satt där
ensam och tänkte på henne som en gång fyllt detta rum med sitt
väsende. Och jag tyckte att hon var här ännu och jag såg
vad vi upplevat tillsammans ända sedan jag som sexåring just
295-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
