Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »För länge, länge sen...» Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i denna soffa hörde henne läsa för mig om John Blund, som
står bakom en liten pojkes stol och sprutar söt mjölk i hans
ögon, så att han nickar till och somnar... Och där står
toalettbordet ... där hon en gång satt framför spegeln med två
tända stearinljus och en frisörska redde hennes hår och hon
skulle på bjudning ... för så länge, länge sen. Och smått...
och stort... från alla tider.
Så kommer min syster in, och vi påminna oss tillsammans
den döda och allt om henne. Och — nu, år senare, har även
hon gått att söka dem som redan vila på Lunds kyrkogård,
och från hemmet i Halmstad återstår ingen. Men det händer
att jag kan återkalla dem.
Ty allt är nytt och fött igen, vi äro här och unga,
och genom rutans klara glas ens morgonvisor sjunga. —
Jag drömt ni voro döda, ni
som imest jag älskat har,
och se, i barndomshemmets sal
ni sitta alla kvar.
Och där är du, och där är du, och edra röster hör jag
med var sin klang, med var sin själ, och edra händer rör jag.
De hava livets värme kvar
av hjärtats heta ström.
Min Gud, var kom den då ifrån
de långa årens dröm?
Ur jordiskt mörker steg den fram, ur mull och sorgefester,
och nu ni le förklarat ljust som himmelrikets gäster
och sitta här hos mig igen,
och ingen lott är tung,
när även du, som bar mig först,
har blivit glad och ung!
Du, du som flög på vingad fot en morgontid förgången
men dina långa vinterår i kammarns frid satt fången,
din blick, som log så trött till slut,
är lika ljusblå än,
men utan vemod, stark som sol
och mildare än den.
294-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
