Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Hela stadens vän.» Av Ebba Viotti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningar. Hon hade roligt, men nöjeslivet fångade henne aldrig
helt. Att hon också hade allvarliga intressen, därom vittnar
t. ex. att hon utverkade sina föräldrars tillåtelse att få ha
söndagsskola i sitt rum på slottet.
Som lycklig brud lämnade hon hemmet i Linköping. Det
var till en 15 år äldre änkeman, en teolog, hon skänkt sitt
hjärta och sin hand, dåvarande kyrkoherden i Katarina
församling i Stockholm teol. och fil. doktor J. Herman
Björnström. Bröllopet stod på Linköpings slott den 9 dec. 1877. Den
9 dec. — vårt hems födelsedag — firades årligen hemma som
en högtidsdag. Min mor lade den dagen alltid fram sin
brudkrona och slöja, en tradition, som följts i mitt eget hem och
som till min glädje mina döttrar fullföljt. I pastorshemmet i
Katarina väntade en 5-årig pojke och hans 4-åriga syster, min
fars barn i föregående gifte. Jag minns hur min mor talade om
att hon fann det vara ett pius i lyckan att genast få små barn att
ta hand om. Hon avskydde ordet styvmor och uttryckte sitt
misshag med de sagor, där »den elaka styvmodern» utgör ett
motiv. Sju egna barn fick hon, av vilka de flesta kom till
världen i Västerås, där min far blivit domprost.
Det var en helt ung (vid sin makes utnämning ej fullt
25-årig) och för sitt kall till synes föga preparerad domprostinna,
som följde min far till hans nya verksamhetsfält. Men hon
visade sig situationen vuxen. Märkvärdigt nog tycktes hon
klippt och skuren till prästfru, såväl då det gällde att ge
hemmet prästgårdsprägel som vad beträffar kristligt socialt arbete
utom hemmet. Jag tror man kan säga, att min mor utförde
mycket av en församlingsdiakonissas arbete, innan någon
sådan blivit anställd i Västerås. Till mina tidiga
barndomsminnen hör, att man sprang in till mamma och anmälde, att någon
fattig sökte henne. Alltid hade hon något att stoppa i den
tomma korgen. Hon förfogade över ett ofta ansenligt förråd av
kläder, som skänktes av en stor syförenings vars ordförande
hon var i över 50 år och som länge hade sin depå hemma.
Fanns det ej något lämpligt plagg där, så togs det ur egna lådor.
Men det var ej nog med gåvan. Bekymmer av olika slag
ventilerades. Med fylld korg och lättat hjärta gick nog mången från
318-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
