Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Hela stadens vän.» Av Ebba Viotti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vår dörr. På julafton var det en jämn ström av skyddslingar,
som kom och hämtade saffransbröd ur stora klädkorgar. För
barnen ömmade min mor speciellt. På hennes initiativ kom
Västerås’ första barnkrubba till. Den var hennes skötebarn.
Hon besökte den ofta, gärna i sällskap med någon av oss barn.
Som dess styrelses ordförande — som sådan fungerade hon i
40 år, varefter uppgiften övertogs av en av hennes döttrar —
stod hon i ständig kontakt med dess föreståndarinna liksom
med de övriga diakonissor, vilka så småningom anställdes i
församlingens tjänst. Det personliga hjälparbetet upphörde hon
för övrigt aldrig med. Det fanns för henne alltid fattiga,
ensamma och sjuka att söka upp, och det var ett behov för henne
att göra det. Hon kom som deras vän.
Ebba Billing, dotter till biskop Gottfrid Billing, skriver i
»Från gamla prästhem i Västerås stift» följande om min mor:
»... tant Anna, hela stadens vän, hon som nog kunde vara
grevinna, om så påfordrades, men helst var den enklaste bland de
enkla. Alla kände hon, alla ville hon hjälpa — jag tror, att hon
kände sig just som en mor för oss allesamman, för domprosten
själv, som ofta blev ’min unge lille’, för hela hennes egen
barnskara ... och så för alla de andra, höga och låga, gubbar och
gummor och barn. De många föreningarnas tidevarv var ännu
icke kommet, men detta hindrade icke, att tant Anna, trots
att hon var en hemmänniska som få, bedrev en social
verksamhet av mycket vidsträckt och allra personligaste slag.
Oräknade äro de på ett eller annat sätt ensamma, som längtat efter
ett besök av tant Anna som efter en solstråle i vintermörkret och
aldrig väntat förgäves.»
»Hela stadens vän», ja, nog hade hon vänner, bland alla
samhällsklasser. Hon hade otroligt lätt att naturligt och
älskvärt umgås med människor utan anseende till person, och de
hon hade att göra med blev helt enkelt ofta hennes vänner. Jag
tänker t. ex. på hantverkare, affärsidkare, hjälpgummor,
upp-passerskor för att inte tala om hennes egna hembiträden. Det
egentliga »umgänget» var ganska ansenligt. Innan staden blev
en stor industristad, umgicks »hela sta’n» hemma. Mamma var
road av att ha bjudningar. Riktigt i sitt ässe var hon, då hon
319-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
