Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Hela stadens vän.» Av Ebba Viotti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid de vart sjätte år återkommande prästmötena, vars
förhandlingar hon med intresse följde från början till slut, fick vara
värdinna för cirka 150 präster. Det var inte få av dem, som
hon personligen kände.
Det är besynnerligt, att fastän min mor räckte till för så
mycket och så många, har jag intrycket av att hon under sina barns
uppväxttid oftast fanns hemma. Hon var praktisk, ett
föredöme i ordentlighet utan pedanteri och mycket arbetsam. På
dagsprogrammet fanns inga döda punkter, sällan pauser. Själva
den stora hushållsapparaten lade hon visserligen ej hand vid,
men hon dirigerade och organiserade och hade lätt att få villiga
medhjälpare. En fast punkt var Hanna i köket, som blev lika
gammal i domprostgården som vi. Men också de övriga
hembiträdena stannade länge hos oss, säkerligen tack vare
mammas glada, vänliga, omhändertagande sätt. Hon var mycket
noga med att vi barn skulle tänka på jungfrurna och dela med oss
åt dem. De skulle känna, att de hörde till familjen. Hade man
t. ex. fått en apelsin, så lades klyftorna i en krans, och alla
skulle bjudas, även — jag höll på att säga först och främst —
jungfrurna.
Mamma sysslade mycket med oss som barn. Med de
minsta hade hon särskilt god hand. Men hon var vår första
läro-mästarinna i mycket, även då man blivit litet äldre. Med
särskild tacksamhet tänker jag på den fond av psalmverser, som
hon gav en. Man fick lära sig en ny psalmvers för varje vecka,
och vid den dagliga husandakten och genom att hon
regelbundet tog oss med vid högmässogudstjänsterna ökades fonden
utan ansträngning. Ja, vad allt lärde oss inte mamma! Liksom
hon ville lära oss att dela med oss, sökte hon även lära oss
att spara. Det kom aldrig i fråga att offra de små slantar man
hade på godsaker. En 1 O-öring förvandlades snarligen i ett
sparmärke, som det var intressant att klistra upp på de grå
korten med de tio rutorna. Slantarna var oftast självförvärvade.
Så t. ex. fick man en blank 10-öring, då man lärt sig simma.
Egentligen borde det varit min mor, som vid det tillfället
skulle haft en belöning. Hon lärde ut konsten åt oss alla syskon!
Själv använde hon sig av den in i ålderdomen. Vid fyllda 75
520-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
