Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
sel tyckes vara litet bättre än mannens, och häntyder på
att de allaredan varit någon tid i Amerika och kommit sig
litet för, som man säger. I sin famn håller hon ett 2 à 3
års gammalt barn, en smutsig, skrikande unge. Irländaren
tager fram sin whiskeyfiaska, och hustrun en liten tekopp ur
sin pirat, der den jemte några skorpor varit inknuten i en
vid barnets toilett under vägen brukad linnepersedel.
Mannen tager sig sjelf först en klunk, och vill sedermera bestä
på hela laget, både Ladies and Gentlemen* men vi
åtminstone kunde icke begagna oss af den välmenta artigheten.
Slutligen fyller han koppen åt hustrun, som, sedan hon tömt
en del deraf, doppar några skorpbitar i resten och gifver
dem åt den lilla gossen, som (arten röjes hos de unga!)
slukar dem med begärlighet.
Denna lilla tafla torde till en del gifva en föreställning
om det sällskap i hvilket vi befunno oss. Till hugnad för
L., som redan under denna del af resan fått utstå många
för henne ovana besvärligheter, voro dock nu, liksom
mer-andels alltid de föregående dagarne, åtminstone några
hyggligare fruntimmer om bord, till hvilka hon kunde sluta sig.
Främst af dem hafva vi att minnas en liten treflig och
pratsam gumma ifrån Canada, som under hela resan var oss
följaktig, och tog en verklig moderlig vård om min hustru.
Hon tycktes icke vara någon särdeles vän af the Yankees,
utan associerade sig i stället med L., hvilken hon hade före*
satt sig att lära så mycket engelska, som under en veckas
tid kunde inhämtas.
Denna natt var det icke möjligt för mig att kunna hålla
mig qvar i bädden på mina stolar. Mannen som stod vid
rodret måtte hafva trott, att vi förut haft allt för ringa
erfarenhet af hvad jag skulle vilja kalla "kanal-stötar",, vida
kraftigare än hvad jag tror något galvaniskt batteri kan
åstadkomma. Båten tycktes vara liksom en leksak i handen pa
någon ofantlig jätte, som så länge passagen gick genom
ur-hålkningen i berget, roade sig med att låta den stöta emot
än den ena bergväggen än den andra.
Ändtligen kommo vi, den 26 Sept. tidigt på morgonen
upp i Niagara-floden, vid hvars strand kanalbåtarne för de
sista trenne milen dragas fram till Buffalo. Det var en kall,
ruskig morgon. Vi behöfde väl de fårskinspelsar, hvilka vi
i Helsingör tillhandlat oss. Vinden blåste skarpt från Erie-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
