Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
dock ännu längre bort under löfte om att snart visa oss ett
både vackrare och mera fruktbärande land.
För att döma af gräsets längd, syntes dock oss detta
allaredan fruktbart nog. Vår vägvisare hade tagit med sin
häst, hvilken han emellanåt lät mig begagna. Jag
observerade, under det jag satt på hästryggen, att flera grässtrån
nådde mig öfver hufvudet; hvadan jag kunde antaga, att de
voro 9 à 10 fot långa. Det var dock icke frodigt i
proportion till höjden. Tvärtom ¾r det sällan man i dessa
ope-nings, liksom äfven i skogslandet, finner en torfbetäckning
så tät och vacker, som på vår svenska ängsmark.
Under det vi som bäst beundrade ömsom det långa
gräset, ömsom det herrliga, omvexlande landskapet, vattnadt
af en mängd små insjöar, hvilka ofta äro skiljda från
hvarandra endast genom smala landtungor, som bildade
naturliga, trädbeskuggade bryggor emellan deras stränder,
studsade vi plötsligt tillbaka vid ett häftigt prasslande buller i
buskarne, och upp rusade, icke många steg ifrån oss, 5 à 6
stycken ståtliga hjortar. Ett ögonblick stannade de, liksom
undrande hvad det kunde vara som störde dem på deras
fredliga, af en menniskofot troligen icke på länge beträdda,
betesplats. Men det var också blott ett ögonblick,
tillräckligt likväl för Carl och mig att hafva kunnat begagna våra
studsare, om ej den oförmodade synen och dessa af oss
aldrig förut skådade djurs vackra, smidiga former slagit oss
med beundran och rent af kommit oss att glömma, att vi
buro mordvapen på våra axlar. Jag tror, att de vackra
djuren gerna kunnat stå stilla en god stund ännu, innan det
hade fallit oss in att lägga an uppå dem. Pearmain och
Lange skreko: "skjut, skjut!" men innan vi ens kommo oss
för att spänna hanen på våra gevär, hade de lättfotade
djuren med höga språng redan flyktat utom skotthåll, och snart
kunde vi ofvan gräs och buskar endast skönja de yfviga,
månggrenade hornen. "Hade en Yankee haft den der
bössan nu", sade Pearmain, "så skulle vi haft hjortstek till
qvällen"*; och jag tviflar ingalunda på, att han ju icke hade rätt.
Dock oss ångrade ej de icke aflossade skotten, ehuru vi väl
inom oss sjelfva hoppades en annan gång få tillfälle att visa,
det äfven svenska skyttar förstå sig på att fälla skogens
vildbråd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
