Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
ven i kamp med brist och nöd, om så fordras. Hvad oss
sjelfva beträffar, så hade vi att tacka Gud, som dittills
uppehållit både helsa och krafter och äfven modet under de
pröfningar, af hvilka vi dock nu insågo att vi upplefvat
knappast början. Men S., den fordne ordonans-officern hos
H. M. Konungen, den eftersökte kavaljeren på alla baler i
hufvudstaden, ovan vid alla andra bekymmer och besvär än
de, som någon gång kunna förmörka ett gladt, ungdomligt
garnisonslif, med en redan nu efter den långa sjöresan
bruten helsa -— jag tillstår, att det icke var utan en djup oro
jag bad honom inträda i vår stuga, en förebild af hans eget
blifvande hem.
Snart anlände äfven hans hustru och svåger, den ena
så väl som den andre redan nu en personifikation af
öfverdrifna och svikna förhoppningar om Amerika. Det var
någonting på en gång komiskt och sorgligt i det sätt,
hvarpå de gåfvo luft åt sitt missnöje. Frun förklarade bestämdt,
att hon ofördröjligen ämnade återvända till Sverige. Hon
hade tänkt sig vårt ugodsu, såsom hon behagade kalk vår
lilla farm, såsom en bättre byggd landtegendom i Sverige.
En till hälften yttrad förebråelse för att. vi icke underhöllo
en bättre landsväg ifrån Milwaukie, upplöste sig i ett rop
af fasa, när hon fick se vårt lpgghus och erfor att detta var
vårt corps de logie och att hon der måste tillbringa natten,
ömsom betraktande de grofva obarkade stockarne, och vårt
eget kanske äfven något grofva och obarkade yttre, — ty
det måste erkännas att vi i våra arbetsdrägter och med våra
sedan månader tillbaka orakade hakor icke voro skickade att
göra nåigot särdeles angenämt intryck på en elegant
stockholmsdam — brast hon ut i en flod af tårar, tog min
hustru i armen och sade: "Fru U., ni kan icke vara lycklig
här — vill ni som jag, så sätta vi oss genast upp i vagnen,
fara härifrån och lemna de der herrarne, som fört oss i en
sådan olycklig belägenhet, att sköta sig sjelfva." Fåfängt
sökte L. att lugna henne; det var med möda hon kunde
bevekas att stiga öfver vår tröskel. Der ville olyckan att
vännen Petterson med sin högvexta gestalt, sitt långa, yfviga,
svarta sk¾gg, sina mörka anletsdrag och sitt
skomakareförkläde framför sig skulle träda henne till mötes, och
under ett half qväf dt utrop af "röfvare", skyndade hon på
dörren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
