Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
jag år angelägen om att andra än sådana, som med en
la-titudinär likgiltighet betrakta en trosbekännelses divergerande
ifrån en annan, icke skola strängt bedömma och klandra.
Få, kanske ingen, af mina läsare veta hvad det vill säga,
att öfvergifva en tro eller en kyrka, med hvilken ens
heligaste liksom äfven ens käraste minnen äro förenade; få äro
de, som kunna ana den Utvärtes strid och invärtes räddhåga,
som-måste föregå och äro förknippade med ett sådant steg,
förutsatt att det sker icke af nyck, icke efter ett befrågande
derom med kött och blod allena, men på grund af en
verklig, djup, inre öfvertygelse, efter att i hjertats enfald och
ödmjukhet hafva frågat: Herre, hvad vill du att jag skall göra?
Mig blef en sådan strid, i egentlig mening, besparad; ty i
den biskopliga kyrkan såg jag den svenska; jag kunde icke
erkänna, lika litet som jag nu kan det, att, isynnerhet då jag
var ställd utom den sednare, en förening med den förre var
en öfvergång.till en annan tro; men i alla fall, här var dock
i visst afseende en förändring; här var, om icke annat, en
förändring af namn — och i våra dagar ligger mycket i ett
namn; allaredan detta uamnet Lutheran, ehuru jag vid
närmare eftertanke måste ogilla, att ett kyrkosamfund på detta
sätt uppkallat sig efter en mensklig auktoritet, var dock
något som hjertat icke straxt kunde förneka; jag hade
uppväxt med detta namn, och blifvit van att betrakta det
såsom, att jag så må säga, en slags stämpel på hvarje
gudomlig sanning; den kyrka, under hvars skygd jag blifvit
uppfostrad, vid hvars altare jag aflagt mina första, heliga
löften, kunde aldrig af mig glömmas; med minnet deraf hade
sammanknutit sig allt hvad lifvet fordom hade dyrbarast,
åtankan af dem som lade barnets späda händer saft man till
dess första bön: och med dessa miunen och känslor tackar
jag Gud, att jag icke blef satt på ett prof, hvarvid en större
afvikelse ifrån det samfund jag hittills tillhört kunde hafva
blifvit mig en samvetspligt Nu, ju mer jag öfvervägde de
förhållanden, i hvilka jag var, och den kyrkas bekännelse,
till hvilken jag måste betrakta det icke som en blott
tillfällighet men som en Försynens skickelse, att jag leddes
redan vid mina första steg i det fremmande landet; ju mer
fann jag, att den pligt som böd mig, att förena mig med
denna kyrka, icke på samma gång fordrade af mig någon
stor afvikelse ifrån den lära jag hittills bekant, utan tvärtom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
