- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Sednare delen /
459

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

459

dock en för långt gången eftergift, äfven i obetydligare ting,
lätt gifva fart åt ofördragsamma fordringar på eftergift äfven
i vigtigare.

Dagen efter min ankomst till Wilmington stod jag jemte
Mr. V. D. vid altaret i den nya kyrkan (i den gamla var
på denna söndag ingen gudstjenst), för att sedan, på bans
»anmodan derom, uppträda i predikstolen. Ovädret föregående
dagen hade hindrat så väl oss ifrån att gå ut, som andra
att göra ett besök i prestgården; ingen hade sålunda fått
någon underrättelse om min ankomst, och det var ingen som
visste hvem fremlingen var, som $tod vid altaret Efter
morgonbönens slut och innan högmessan, såsom bruket är,
omedelbarligen derpå skulle begynna, introducerade mig Mr. V.
D. till församlingen. Inom andra bekännclsesamfund är en
sådan presentation någonting ganska vanligt, när en
främmande predikant första, gången infinner sig i deras kyrkor
för att officiera; men i den biskopliga kyrkans församlingar
brukas den deremot högst sällan, åtminstone ej vid de
offentliga gudstjensterna. V. D. trodde sig dock vid detta
tillfälle kunna göra ett undantag från den allmänna regeln,
hvilket var lika oväntadt för mig, som det i början tycktes
öfverraska hans åhörare, hvilka af det fortfarande ovädret
icke låtit afhålla sig ifrån, att på denna Herrans dag likaså
talrikt som eljest församla sig i Guds hus. I ett kort,
enkelt tal erinrade han församlingen om dess tidigare
förhållanden och om dess förbindelse till den svenska kyrkan.
"Många år,u sade han, "hade försvunnit, sedan den sista
s^nska predikanten, Prosten Girelius, återkallades till
Sverige, och allt sedan dess hade ingen infödd svensk prest
besökt ^församlingen, förr än i dag. I dag stod åter i detta
tempel en af det folk, som bär allraförst uppbyggt
Herra-nom ett altare. Välkomnen honom såsom en broder, och
innesluten honom i edra hjertans varma förböner." Med
innerlig rörelse märkte jag det intryck, som dessa ord gjorde
på församlingen. Liksom af en tyst öfverenskommelse reste
de flesta sig upp i sina bänkar, och i allas blickar läste jag
en hjertlig välkomsthelsning.

Sålunda stod åter på detta ställe, efter 60 års förlopp,
en Svensk i predikstolen. Både predikanten och
församlingen hänfördes af en tanke derpå, och de minnen af ett
fordom, som sammanknöto sig med den innevarande stundens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/2/0482.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free