Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anmärkning A. pag. 356.
"De främmande, romerska vasallerna, som egentligen böra kallas papister och
ingenting annat, äro alltid färdiga att brännmärka kyrkan i England såsom 6kulle
hon gjort sig skyldig till den straffvärda synden, schism. Utan att någonsin bry sig
om bevis, påstå de alltjemt och repetera samma orättvisa och falska beskyllning.
Förbrytelsen ligger dock helt och hållet på papistemas sida, och icke på vår. Historiens
vittnesbörd är ett tydligt bevis för att så är förhållandet Saken ligger klar och
öppen för hvar och en, som vill göra sig besvär att undersöka den; så klar, att till
och med Benediktinermnnken Barnes i sin bok "Catholicus Bomanns Pacificatus",
sökte iörmå romerska patriarken att erkänna den engelska kyrkan, rättfärdigande oss
emot hvarje anklagelse för schism och kätteri." (Palmers Treatise ön the Church.)
Äfven ibland protestantiska samfnud eger mycket missförstånd ram med afseende
på den engelska kyrkan och dess förhållande till den romerska. Dess ställning har
i detta fall alltid varit och är ganska olika emot andra europeiska kyrkor, som
af-sknddat sig påfveväldet Den engelska kyrkan har aldrig afsöndra! sig från kyrkan i
Bom, ty den har i sjelfva verket aldrig varit förenad med densamma. Den engelska
kyrkan var ursprungligen en sjelfständig gren af den allmänneliga kyrkan, grundlagd
icke af några missionärer från Rom, utan antingen af apostlarne eller deras
omedelbara efterträdare, och så fortfor hon att vara ända till det llrte århundradet, då den
romerska kyrkan gjorde anspråk på att ega ett välde Öfver henne, hvilket hon sjelf
aldrig erkände, och hvilket den förra icke kunde tillvinna sig, förr än efter en lång
och häftig strid, en strid som tid efter annan förnyades, tills hon vid första gynnande
tillfalle afskuddade sig oket och återvann sitt oberoende. Man talar om ’den
protestantiska kyrkan i England’, såsom skulle den vara en helt annan kyrka än den som fanns
landet före Henrik VHI, och såsom skulle vid reformationen ett protestantiskt
pre-sterskap hafva efterträdt ett romerskt Detta var så långt ifrån förhållandet, att
vid reformationen i England hela hyrkans presterskap, med undantag af 80 utaf 10,000
eller 12,000, fortfarande qvarstodo i den rationella kyrkan, som derföre med de
prester och lekmän, hvaraf den utgjordes under drottning Elisabeths regering, var just
samma samfund som under hennes faders tid. Det är dessutom ett factum, att i 10
års tid, sedan reformationen var fullkomligt genomförd, påfvedömets anhängare i
England, både prester och lekmän, höllo sig till den rationella kyrkan, deltogo i
gudstjensterna och anammade Sakramenterna, i Öfverensstämmelse med samma rena och
evangeliska kyrkoritual, som ännu i denna dag begagnas i de engelska och
amerikanska kyrkorna, — och detta skedde med påfvens egen tillåtelse. Då den ofelbara
innehafvaren af Petri stol på den tiden, icke fann denna ritual kättersk och
schisma-tisk, — huru kommer det sig, att den ofelbara innehafvaren af samma värdighet nu,
är af alldeles motsatt mening? — Då papisterna, efter att Bålunda hafva erkänt och
underkastat sig den anglikanska kyrkan, sedermera på befallning af Pius V, som
omsider märkte att han hvarken kunde göra den eller drottningen till vasaller under sin
spira, ski¾de sig från den i landet etablerade kyrkan; så blefvo do upphofvet till den
schism, som allt sedan fortfarit och som gör att påfvedömets anhängare i England
äro separatister och icke katoliker.
Under de 18 århundraden som förflutit sedan den kristna kyrkan grundlades i
England, har det endast varit en tiderymd af omkring 450 år, då påfvens usurperade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
