18 Vi styrde nu färden dil. Ungefär 300 krigsfångar — mestadels österrikare — funnos för tillfället där. De gladde sig mycket åt vårt besök, att få tala sitt eget modersmål och framställa sina önskningar. Efter någon timma sågo vi en avdelning komma in på kaserngården. Det var nyanlända fångar — omkring ett tjugotal. De lade omedelbart märke till våra rödakorsbindlar och voro snart även de inbegripna i samtal med oss. Här i Pensa voro transporterna från Ostsibirien til! europeiska Ryssland redan i full gång. Våren 1916 hade omkring 30,000 hunnit passera Pensa innan vi kommo. Och tillströmningen ökade nu med varje dag. Själva uppsamlingsstället låg ett par kilometer utanför Pensa vid anhalten Pensa II, där baracker, som under fredstid användes för kortare tids inkvartering av emigranter till Sibirien, kunde tagas i bruk. Våra uppgifter i Pensa voro i mycket av annan art än arbetet i ett vanligt krigsfångeläger. Det gällde att handla snabbt, ty transporterna stannade ofta blott några timmar. I krigsfångelägren däremot kunde man planlägga det hela efter vissa bestämda linjer och organisera på lång sikt — förbättra de sanitära förhållandena och göra olika föranstaltningar även för andlig vård — anordna föreläsningar o. d. — sedan de mera praktiska problemen blivit lösta. I Pensa var välkomsthälsningen och avskedet inramade inom en myckel begränsad tid. Man ville göra det mesta möjliga av den korta fristen, och här berodde resultaten i väsentlig grad på initiativrikedom, rådighet och snabb handling. Det är intet underbetyg för övriga deltagare i Pensa-delegationen, att Elsa Brändström i denna skildring överallt kommer i förgrunden. Syftet är ju att teckna hennes bild. För att få en föreställning om arbetsupp