29 hade, innan de kommo till Novonikolajevsk, varit internerade i Kurgan, Ischim och Tara i guvernementet To-bolsk eller i Semipalatinsk. Det var därför inte alt undra på att inånga krigsfångar gingo med sina postanvisningar utan att få någon valuta för dem. Elsa Brändström telegraferade omedelbart till svenska legationen i Petrograd och bad den att sätta sig i förbindelse med krigsministerierna i Berlin och Wien. Hon begärde i telegrammet fullmakt att få inlösa alla postanvisningar och bankchecker som krigsfångarna uppvisade. Redan efter några dagar mottogo vi jakande svar. Innan detta svar kom, hade vi på egen risk tillmötesgått varje krigsfånge som framförde dylik hemställan om inlösen. Det säger sig självt att tillfredsställelsen var stor bland krigsfångarna. Ett problem av djupt personlig art kunde också lösas i Pensa, trots att tidsknappheten ofta försvårade saken. Redan i den första transporten vi mötte i Pensa — från Beresowka i Ostsibirien — fanns det krigsfångar som saknade kontakt med sina anhöriga. Det visade sig snart, att dylika fall kunde påträffas i varje transport. Från allra första begynnelsen — alltså i Beresowkatransporten — togo vi emellertid itu med att avhjälpa det hela. Elsa Brändström och vi andra begagnade all tillgänglig tid i Pensa till att anteckna namn för att söka förmedla ett livstecken. Där var en Gustav Raffael från Ostpreussen, som tagits tillfånga den 29 oktober 1914 — alltså vid världskrigets början — och som nu inte visste, om hans anförvanter voro i livet, om hem och hus skövlats av ryssarna. — En annan, Erich Handlos från Görlitz i Schlesien, hade råkat i fångenskap i närheten av Prasch-nitz den 15 december 1914 och allt sedan dess icke hört något från de sina. — En tredje, Karl Wegener, blev