35 Elsa Brändström stannade nu kvar i Pensa II för att där tillsammans med ingenjör Kleberg möta transporterna från Sibirien. Den 12 maj fingo vi av de ryska myndigheterna det första rödakorståget till vårt förfogande. Gustav av Klinteberg och jag besökte då Arbe-kowo, Simanchino, Studenetz, Vojejkowo och Adjika-jefka. Den 19 maj fingo vi vårt andra tåg och begåvo oss då i en annan riktning. Stationerna Seliksa, Leoni dowka, Schnajowo, Kanajowka, Asjejefskaja, Tjedajefka, Jeljusan, Sjuzjum, Blagodatki och Kusnetzk besöktes vid det tillfället. På en av platserna, Seliksa, kom en liten skara krigsfångar, av vilka en var tysk österrikare, två slovener, två slovaker och de övriga rumäner. De infunno sig inte för att begära uniformer utan för att tacka för vad de redan erhållit i Pensa. Vi svenskar liksom krigsfångarna som i andra grupper kommit till Seliksa blevo imponerade av att se denna arbetsgrupp i sina nya uniformer göra honnör och bringa en hälsning till fosterlandet. Största antalet krigsfångar hade infunnit sig vid Vojejkowo station. En hel del gods låg där i närheten. Diet var ett myllrande på stationen, en brokig blandning, ett tiotal olika nationaliteter. I små grupper på tjugo, trettio, fyrtio hade här omkring femhundra kommit tillstädes. Många av dem hade aldrig erhållit något genom Röda korset och voro i synnerligen stort behov av hjälp. I Studenetz bereddes såväl krigsfångarna som vi själva en extra förnöjelse. En kvarn låg i närheten av stationen, och där arbetade ett trettiotal fångar som mjölnare. De hade tydligen inte vetat om utdelningen. I sista stund kommo de nämligen springande från kvarnen, klädda i rutiga kläder och helt och hållet nedmjölade. Det blev jubel bland dem, när de fingo sina uniformer. De voro