36 alla i god form med spänstig hållning, rikstyskar, ungrare o. s. v. Att döma av deras utseende bekom dem mjölnaryrket väl. De berättade också att kvarnens ägare var en human och välvillig människa. Till de många olika uppgifter vi redan hade i Pensa och dess omnejd slöt sig snart på Elsa Brändströms initiativ ännu en. Det fanns nämligen i guvernementet en del krigsfångeläger — bl. a. i städerna Tjembar, Saransk och Goroditje. Brev kom upprepade gånger till oss i Pensa, så snart det blivit bekant att en rödakorsexpedi-tion fanns där. Elsa Brändström beslöt att besvara breven med ett personligt besök. Löjtnant Wladimir Lunin och jag följde henne på färden. Det var ganska besvärligt att komma fram till staden Tjembar. Ty från stationen Vojejkowo hade vi att tillryggalägga över sex svenska mil med landsvägsskjuts. Inga hinder kunde emellertid hejda Elsa Brändström. 1 Vojejkowo anskaffades skjutskarlar och fem vagnar med tre hästar vardera — trojka. Och så gick färden vidare till Tjembar, dit vi så småningom kommo med fyrtio stora packlårar uniformer. Vi voro ganska genomskakade och dammiga, då frampå kvällssidan de typiska ryska tornspirorna från några kyrkor antydde att vi nått målet. Vårt besök beredde krigsfångarna en verkligt stor glädje efter vad de själva påstodo, och vi kände att de menade allvar. Ty aldrig förut hade någon rödakorsrepresentant enligt de österrikiska officerarnas försäkran letat sig fram till Tjembar. Bland officerarna i Tjembar var även en grek, baron Ralli från Triest — den ende grek jag träffat i rysk fångenskap. I Saransk mötte oss en vemodig syn. Bland övriga krigsfångar fanns i lägret en enda turk. Han talade en dast sitt modersmål, det var något av förtvivlan i hans