44 Aldrig skall jag glömma då jag på legationen första gången såg Elsa Brändström bland fångar, som kommit direkt från Kresty. En av dem berättade för mig om sina upplevelser. Han kände sig, som han sade, ganska villrådig, då han plötsligt befann sig ute på gatan i sin fångdräkt och fick ta vägen vart han ville. Dörren till fängelsecellen hade sprängts av .revolutionärerna, och med orden: tepjér ty svoboden, brat — nu är du fri, broder — hade han fått lämna Krestyf ängelset och vandra ut i friheten. Men vart skulle han gå? Plötsligt kommer tanken på honom, att det är Sverige som bevakar tyska och österrikisk-ungerska intressen i Ryssland. Så frågar han sig fram till svenska legationen och hamnar så småningom bland den skara, som hade Elsa Brändström till sin vär dinna. Man må ej förundra sig över att häpnaden var stor bland fångarna över en asylrätt, som förverkligades på ett så generöst sätt från svensk sida, att t. o. m. själva legationen ställdes till disposition. Men sådan var Elsa Brändström, och sådan var generalen själv. Det var många säregna skildringar man nu fick lyssna till på svenska legationen, och aldrig har väl där funnits mera tacksamma gäster. En av fångarna hade redan under julnatten 1916 fått en stark visionär förnimmelse av att han snart skulle bli fri och att något skulle hända. Han beskrev för mig de spännande minuterna, då öronbedövande slag mot celldörren varslade om att något särskilt var å färde och en soldat stack in sitt huvud och förkunnade frihet.