55 serat upp sökte hon förverkliga allestädes dit hon kom. Hon visade stort intresse för det arbete jag på ärkebiskopens uppdrag våren och sommaren 1917 fick utföra i Wjatkaguvernementet och innan jag reste till Ost-sibirien i juli samma år kom hon själv över till Wjatka. Vi besökte då tillsammans några gruvsamhällen i Ural och lyckades där lösa för krigsfångarna viktiga frågor, bilda krigsfångekommittéer, som uppehöllo kontakten med legationen, utse förtroendemän att anordna under hållning, gudstjänst o. s. v., dela ut böcker — med ett ord spränga isoleringen. När Nathan Söderblom förberedde sitt första ekumeniska möte, som hölls i Uppsala november 1917, tillskrev han mig med begäran att jag skulle söka komma i kontakt med ledande ryska kyrkomän för att väcka deras intresse. Även nu var Elsa Brändström behjälplig. Genom sin fader möjliggjorde hon värdefulla sammanträffanden. Om också intet synligt resultat blev följden — ingen rysk kyrkomän kom till Uppsala, senare emellertid professor Glubokowskij — började dock den ekumeniska tanken bli känd i Ryssland. Naturligtvis räknade Nathan Söderblom redan från första början med att Elsa Brändström skulle deltaga i det ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Vem skulle kunna vara en värdigare representant? Hennes humanitära gärning har ju givit mänskligheten en vision av den nya tingens ordning, då sammanlevnaden mellan folken präglas av goodwill och icke av våld. Jag minns hur glad Nathan Söderblom blev, då jakande svar ingått från henne. Minnet av Elsa Brändströms deltagande i det ekumeniska mötet augusti månad 1925 är fascinerande. Man kan utan överdrift säga, att hennes närvaro gav en sär