57 ende och slutligen även folkförsonande. Men hur skola vi kunna bidraga därtill? Säkerligen genom att försöka låta ungdomen utvecklas till sanna, fria, självständiga individer, vilka förstå att blott det naturliga, det spontana, det enkla är stort. Det spontana och ursprungliga är dragning till varandra. Först när eftertanken kommer, uppstår klyftan. Hur ofta kunde man ej under kriget iakttaga detta? Jag har sett ryska bondkvinnor, vilka just tagit avsked av sina söner och män, som gått till fronten, ge mat och dryck åt sårade fångar från fienden. Jag har sett tyska krigsfångar i Sibirien dela sitt sista brödstycke med hungrande kvinnor och barn av del fientliga folket. Tusentals äro de exempel som världskriget bragt på att känslan långt tidigare än förståndet slår försonande bryggor.»