78 Visst gjorde även tyska kvinnor mycket lör oss! Framför allt vill jag nämna syster Anne-Marie Wenzel, som trots alla svårigheter 1918 två gånger återvände till Sibirien för att hemföra de sista fångarna. Men Elsa Brändström vistades år efter år bland oss i fångenskapen. Därför stod hon också vårt hjärta närmast. Om vi i dagligt tal kallade henne »vår Elsa», så låg däri ingen vanvördnad utan en gränslös dyrkan. Jag hade känt henne i många år och beundrade mycket den viljekraft och energi, som hon ådagalade. En gång trodde jag dock, att det skulle bli för mycket för henne. Vid den tidpunkt, då amiral Koltschak var ståthållare i Sibirien, inträffade följande händelse. En del tyska krigsfångar, som misstänktes för att sympatisera med kommunisterna, sattes på grund härav i fängelse. Bolsje-vikerna ryckte segerrikt fram, och man kunde befara, att fångarna skulle arkebuseras före bolsjevikernas ankomst. Detta kallades att »evakuera» fängelserna. Nu ansåg syster Elsa sin uppgift vara att hjälpa alla krigsfångar, vilket parti de än tillhörde. Förgäves sökte vi varna henne. Men hon lyckades faktiskt genomdriva, att fångarna frigåvos. Kommunisttrupperna inryckte segrande i Krasnojarsk och med dem kommunistledaren Brann. Hans första åtgärd var att besätta svenska Röda korsavdelningens lokaler. Just de kommunister, som befriats ur fängelset genom Elsa Brändströms förmedling, användes för detta uppdrag. All egendom konfiskerades. Syster Elsa fick välja på att kastas ut på gatan eller att stanna kvar som skrivbiträde — på en plats, där hon förut varit allenarådande. Syster Elsa visade sina legitimationspapper, men Braun ansåg dem ogiltiga och hänvisade till sina egna i Moskva ut