81 på min enträgna begäran anställd vid lasarettet. Och nu arbetades natt och dag, ofta tjugofyra till trettio timmar i sträck. Syster Elsa föregick alla med sitt exempel. Hon var outtröttlig och skydde intet arbete, hur obehagligt och smutsigt det än var. Hon arbetade från tidigt på morgonen till klockan 10 på kvällen men kunde dagen därpå, om så behövdes, vara på sin post kl. 3 på morgonen. Elsa Brändström hade redan 1915 i Stretjensk blivit smittad av fläcktyfus och varit nära döden. Hennes feberfantasier rörde sig då mest om hennes fasa för massgraven, som hon ofta sett på nära håll. Hon ropade om och om igen, att man efter hennes död skulle svepa in henne i svenska flaggan. Några av krigsfångarna funno då på ett sätt att lugna henne. De tillverkade en likkista och ställde in den i syster Elsas rum och lovade, att hon skulle bli begravd däri, om hon dog. Hon blev nu lugnare, och Gud bevarade henne åt oss till hjälp och räddning för hundratusentals fångar. Det var alltid lätt att arbeta under syster Elsa, emedan hon ständigt var vid gott lynne och glad och vänlig mot alla trots allt det elände hon dagligen måste bevittna. Hon sökte alltid tillfredsställa de sjukas önskningar på bästa sätt. Genom sin kärleksfulla omvårdnad underlät tade hon mången döendes sista stunder. Då vi under denna fruktansvärda tid sågo syster Elsas självuppoffrande arbete, hyste vi blott den förhoppningen att, om vi icke skulle återkomma till fosterlandet utan måste dö här, vi då måtte förunnas att in i det sista få vårdas av henne. Vi krigsfångar ära och vörda Elsa Brändström, emedan hon genom sitt liv förkroppsligat Frälsarens ord: »Vad I haven gjort en av dessa mina minsta bröder, det haven I också gjort mig.» Hon var för oss som ett himmelskt 6 — Så minns jag FAsa Brändström.