83 jer. Säkert är, att ingen lämnade henne utan att vara övertygad om att han fått sin sak i de bästa händer. Min uppfattning är, att Elsa Brändström drevs till sitt storartade arbete för krigsfångarnas väl även av andra motiv än barmhärtighet och innerlig medkänsla. Hon var i många avseenden en kampnatur, vilket förklarar hennes glädje över varje modigt genomfört flyktförsök, eller när någon utan att klaga försökte finna sig i fångenskapens vedermödor. Uttryck sådana som »ängel», hjältinna» m. fl., avsedda att karakterisera Elsa Brändström, kunna endast ge en ofullständig bild av hennes personlighet. Posttjänsteman Johannes Dähn: Tungt vilar tystnaden över barackerna i fånglägret Barnaul. Redan på våren hade fred slutits, men tjeckernas uppror medförde, att frågan om vår hemresa uppsköts till en avlägsen framtid. Underrättelsen om Tysklands sammanbrott trycker ytterligare ned den förut så dystra stämningen. I dag är det den 24 december, julafton, men ingen tänker därpå. Obeskrivliga umbäranden och sjukdomar, dödens härjningar runt omkring oss ha gjort oss fullkomligt apatiska. Likgiltiga och utan hopp ligga vi grubblande på britsarna. Plötsligt blir det liv i baracken. Någon kommer in och ropar, att en Röda kors-syster anlänt och genast vill besöka oss. Några fångar, som hålla på med avlusning, hinna nätt och jämt kasta på sig sina smutsiga skjortor och ta den trasiga vapenrocken på, då en lång, ljus gestalt inträder. Åtföljd av några av våra officerare går hon vänligt hälsande fram till mitten av baracken. Från alla sidor strömma vi emot henne, och det blir alldeles tyst. Syster Elsa talar till oss. Vi kunna knappast fatta vad hon säger: att hon kommit för att så långt möjligt