84 är lindra våra lidanden; all hon vill ge oss kläder och skodon, underkläder och filtar, ty hon är upprörd över allt vårt elände, och att hon så gärna vill hjälpa varenda en av oss. Syster Elsa observerar särskilt en gammal landstorms -man, som har en så dålig vapenrock, att det nakna bröstet lyser igenom; byxorna hänga knappast ihop, och han har de med trasor omlindade fotterna instuckna i ett par trätofflor, som han själv gjort. På syster Elsas fråga, om han verkligen inte har några andra kläder, svarar han nekande. Hon frågar vidare var han varit och får till svar, att han i två års tid arbetat vid ett järnvägsbygge, varifrån han dagen förut återvänt. Upprörd vänder sig syster Elsa till en av officerarna och säger: »Men del är ju orimligt att behandla människor så och låta dem gå nästan utan kläder i denna förfärliga köld! Jag måste genast tala med kommendanten och förehålla honom, att inga så illa klädda fångar få tvingas till arbete.» Därpå vänder hon sig till oss alla med orden: »Kamrater, jag känner varmt för er; även jag har suttit i fängelse och vet vilket lidande det är att vara fången. Förlora dock inte hoppet.att vi allesammans skola få återvända till vårt älskade fosterland kanske förr än vi ana. 1 morgon är det juldagen. Tänk på att edra anhöriga äro samlade kring julgranen, att de kärleksfullt tänka på er, tala om er och vänta på att ni skall komma hem. Ni måste därför alla åter rycka upp er och fatta mod. Ni måste söka muntra upp varandra, berätta historier och sjunga någon sång hemifrån tillsammans.» Syster Elsa frågade därefter, om vi hade några särskilda önskemål. En familjefar, som varit fången sedan 1914 men aldrig hört något hemifrån, bad att hon skulle skicka en hälsning till hans anhöriga. Hon skrev upp