86 Pä sommaren 1919 lyckades dock Elsa Brändström besöka Patarenaja. Hon kunde visserligen ej medföra oå mycket till oss, men enbart vissheten om att hon upprätthöll förbindelsen med hemlandet var i alla fall en stor glädje för oss. Hon hade upprättat listor, som cirkulerade i barackerna. På dessa kunde var och en av oss anteckna namn, adress och vistelseort. Dessutom fanns en anteckningskolumn, där man i korthet kunde anteckna t. ex. »Jag lever», »Jag mår bra» el. dyl. Listorna skickades genom Röda korset till Sverige och därifrån till Tyskland. Detta var en säker garanti för att underrättelserna skulle komma de anhöriga tillhanda. Min fru hade knappast fått en hundradel av de många brev och kort jag skickat — men detta korta meddelande kom fram. Man hade gjort det omöjligt för Elsa Brändström att vid detta besök gå igenom alla barackerna. När hon kom, hade jag varit ute på en spatsertur och befann mig just vid ingången till lägret. Inte långt från posten befunno sig ett par tyska fångar. Så snart hon fick syn på dem. lät hon vagnen stanna, hoppade ur och skyndade fram till dem. Hon frågade hur de mådde, om de hade några särskilda önskemål och på vad sätt hon kunde hjälpa dem. Jag har omnämnt detta endast som ett bevis på den starka samhörighetskänsla syster Elsa hade med oss och hur snabbt hon förstod att vinna allas hjärtan. Jag var lycklig över att ha fått se denna »ängel» i människogestalt. I december 1919 var det äntligen slut på tjeckernas välde. De trängdes av bolsjevikerna tillbaka mot öster. Kort före de röda truppernas intåg voro vi lyckliga nog att ännu en gång få besök av syster Elsa. Till vår stora glädje kom hon denna gång även in i vår barack. Jag