87 hade ställt en liten julgran på bordet framför våra sängplatser, och denna drog hennes uppmärksamhet till oss. Jag fick tillfälle att språka några ord med henne, och hon frågade vad jag hette, varifrån jag var m. m. Hon visste genast besked, när jag omtalade, att jag kom från West-falen. Innan hon gick tog hon hjärtligt farväl av oss, tryckte våra händer och önskade oss en snar och lycklig hemfärd. Min lilla gran och tapeterna gjorda av papper från cigarrettaskar, med vilka vi försökt att försköna vårt krypin, roade henne synbarligen. Mitt sammanträffande med denna hjärtegoda människa är en av mina angenämaste upplevelser, som jag aldrig skall glömma. Det kommer att vara ett ständigt behov för mig att betyga min aktning för Elsa Brändström och hennes verk och alt försäkra »Sibiriens ängel» om vår och alla krigsfångars orubbliga tacksamhet och trohet. Lärare Walter Doering: Första gången jag träffade Elsa Brändström var på vintern 1919. Jag hade då arbetat i Orenburg-kosackernas krigsskola, som vid sovjetarméns framryckning hade förlagts till Irkutsk. Vad allt kan man inte lära sig! Vi fyra lärare, en med. och en fil. stud., en polis och en lantbrukare, hade blivit bagare. Ingen hade lärt oss baka, men efter en del misslyckade försök blevo vi rent av skickliga. Våra bakverk voi;o mycket uppskattade även bland civilbefolkningen. Vi sålde nämligen i hemlighet. Vi hade litet mera frihet och fingo då och då besöka kamraterna i Patarenaja. Detta var både för dem och oss en kärkommen omväxling i vardagslivets enahanda. Våra samtalsämnen voro outtömliga: fronten, hemmet, hemfärden o. s. v. Vi samtalade också om vår nöd och om Elsa Brändström, vår barmhärtiga »ängel», som efter